Tack och förlåt 2023

Hur skulle du reagera om sorgen knackar på dörren? När Saras (Sanna Sundqvist) man plötsligt avlider i sömnen lämnas hon förtvivlat ensam med sin unga son och en enorm gravidmage. Råd och åsikter om hur Sara ska hantera både sin yttre och inre kris haglar tätt, men det är inte förrän hennes syster kommer på besök som realiteten verkligen ställs på sin spets.

 

Systern Linda (Charlotta Björk) är nämligen Saras raka motsats på i princip alla plan och åren har gått utan att de två haft någon som helst kontakt. De båda har hanterat livets upp- och nedgångar på sitt egna och speciella vis, vilket har lett till allt från tydliga avståndstaganden till passiv tystnad. Mitt i den yttersta smärtan börjar de två systrarna trevande bearbeta år av varierande incidenter för att kanske äntligen kunna stänga dörren till vad som för längesedan hänt.

 

Lisa Aschans (“Apflickorna”, “Ring mamma!”) senaste film är lågmäld, avskalad och rör sig vant mellan olika teman som död, syskonproblematik och vad som sker när gamla osagda ord en mindre vacker dag når ytan. Familjedramat vi följer är långt från så enkelspårig som det kanske inledningsvis tycks vara, för alla inblandade verkar bära på något, både fysiskt och psykiskt, tungt. Frågan som bubblar som allra mest är egentligen vem som exploderar först - och om mottagaren verkligen kommer att ta det särskilt bra.

 

Det är vågat att släppa en så pass lugn och sorgetyngd film till den annars så actionspäckade och snabbrörliga Netflix, men det känns samtidigt rätt uppfriskande att se en film behandla ett helt annat ämne än vad man kanske är van vid. Trots att det känns skönt att onödig dramatik inte står oss upp i halsen, så blir historien ändå rätt så realistiskt förutsägbar. Jag hade velat skruva upp de absurda scenerna en aning, så vi hade fått ännu mer av till exempelvis Lindas egotrippade bebis till pojkvän.

 

Men favoritkaraktären blir ändå utan tvekan Saras envisa svärmor (Ia Langhammer, Guldbagge-nominerad för rollen) vars ettriga frågor och återkommande replik “det upplever jag ofta i mitt arbete som psykolog" levererar en gnutta humor och en stor dos frustration till historien. Hennes tendens att “veta bäst” skär sig mot Saras interna monolog som gång på gång avbryts av att svärmodern försöker ta över. En karaktär som skulle reta gallfeber på vem som helst, så pass att man kanske till och med tar och kastar en mobiltelefon i huvudet på henne.

 

Om du har varit med om eller just nu bearbetar en sorg eller ett dilemma kommer den här filmen passa dig som handen i handsken, för när “Tack och förlåt” hittar en svag strimma ljus i mörkret gör den det med bravur. Ta en paus från Netflix-scrollandet och bege dig in i årets kanske sista svenska film som lyckas med konststycket att kombinera hopp, försoning och Lill Lindfors pigga musik.