The DUFF 2015

DUFF = Designated Ugly Fat Friend. 


Bianca Piper är alltså en fet och ful kompis till några mycket snyggare. Inte så bokstavligt som det kanske låter, men ändå – en helt enkelt mindre attraktiv vän vid sidan av. 


När hon får veta ”sanningen” av sin barndomspolare och läckre sportfåne till granne Wesley blir hon förtvivlad och ifrågasätter hela sin tillvaro. Hon ber honom om hjälp att blir snygg och populär och lovar i gengäld hjälpa honom klara sin examen. De två börjar umgås flitigt, vilket inte uppskattas av Wesleys exflickvän -mobbarbitchen Madison.

Det finns en uppsjö av dessa gör-om-mig-komedier och det kommer nog alltid göras nya. Vi verkar ha ett behov av att poängtera det inre värdet i en människa genom lite piff på utsidan och det är just det som är poängen också i ”The Duff”. Detta är egentligen varken sämre eller bättre än flera andra liknande filmer, men den vinner ändå på att inte försöka vara någonting annat än den är. Visserligen betonas tänkvärdheterna om att man duger som man är väl mycket, men frågan är om det kanske inte måste understrykas lite extra för att höras i dagens brusande och ständigt uppkopplade samhälle?

”The Duff” har flera sköna referenser till klassiska ungdomskomedier från 80-talet som ”The Breakfast Club” och ”Pretty in Pink” och även om den inte kommer i närheten av dem vad gäller stämning och känsla, så funkar den hyfsat ändå. Känslor av otillräcklighet, prestationsångest och kärlek är lika aktuellt idag och mycket har inte ha hänt med den yngre generationen eller ens den äldre, även om tekniken omkring oss konstant utvecklas. Detta tas dessutom fasta på i filmen på fyndigt sätt, vilket både är lätt att relatera till och blir till sist också riktigt roligt.

Skådespelarna är överlag duktiga även om jag tycker Mae Whitman (”Arrested Development”) som den faktiskt väldigt vanliga Bianca övertygar mest. Kanske för att många av de övriga är dömda till att spela mer karikatyrer än karaktärer som till exempel den klassiska bitchen, de snygga tjejerna, hårfagra trubaduren och de pubertala grabbarna i skolkorridoren. Biancas kompis Wes (spelad av Robbie Amell) är i och för sig en ganska charmig typ och de två verkar trivas ihop i sina scener vilket märks. Allison Janney, som Biancas frånskilda mamma, är som alltid kul och kommer med några träffsäkra repliker, men har tyvärr en för liten roll i sammanhanget för att på allvar göra avtryck. Jag måste också nämna Ken Jeong som jag ofta blir lite nervös av då jag inte alls uppskattar hans tendens till extremt överspel i alla möjliga och omöjliga lägen. Här är han dock nedtonad i en liten roll som den kufiske läraren Mr. Arthur och därför också ovanligt komisk.

”The Duff” kommer inte nå kultstatus som de andra nämnda filmerna, den är heller inte lika bra som ”Clueless” och senare ”Easy A” till exempel var, men den är sevärd, snygg i grafiken, ganska rolig och har framförallt flera fina och viktiga budskap som tål att begrundas.