Music 2021

Låt oss få det ur vägen – ”Music” är ingen fantastisk film. Det märks det att den har gjorts av en debuterande regissör som verkligen vill hitta sin signatur och hårdpluggade den dramaturgiska modellen för att väcka känslor. Men den mediala fokusen har flyttats har helt från filmen själv till frågan om det är rätt att en av filmens huvudroller – den autistiska tonåringen Music spelas av Maddie Ziegler – en tjej utanför spektrumet.

 

Att "Music" är en ganska så tondöv film råder det ingen tvekan om. Som debuterande regissör har Sia fått ta emot mer kritik online än de flesta. Bråket mellan den australiensiska popstjärnan och aktivister som tycker att hon skapar stereotyper har urartat till ett ställningskrig. Det är inte svårt att se hur man gräver ner sig och slutar ta emot kritik när man blir hårt trängd – ”Music” har blivit ett fenomen där själva filmen hamnar i bakgrunden där regissören och filmens skådespelare fått ta emot rätt mycket skit utan att de velat någon illa. Döm först och lyssna sedan har blivit en trend på den här sidan millenniet och jag tror inte att någon av oss tjänar på det i slutändan. Alla kan ”ställas in” för något – ingen går fri. Det går att kritisera såklart – men vill man dra folk som gjort representationsmissar till skampålen kommer de flesta sparka bakut istället för att ta in nytt.

 

Filmen då? Det är en historia om den struliga spritande och knarkande Zu – en helrakad Kate Hudson. Hon är den rebelliska ex-fången som tvingas ta hand om sin lillasyster Music när de två tjejernas mormor dör. Music är autistisk och kommunicerar bara via ljud, miner och rörelser. Det är lockande för en filmare att gå den rutten och det spelar dessutom på Zieglers styrkor som konstnär men det är inget nyansrikt porträtt – de stora uttrycken som passar för en scen är mindre lämpade för en stor duk. Det som följer är en historia med Zus personliga utveckling i fokus – från en allmän självisk fuckup till en person med större integritet förmögen att ge och få kärlek.

Den afrikanske grannen Ebo blir räddaren i Zus nöd med sin generositet och värme – inte nog med att killen är en sinnebild av osjälvisk godhet – han är dessutom snygg och singel.  Och givetvis - helt orimligt tillgänglig som räddande ängel.

 

Vi får även möta Musics enda vän – en storvuxen immigrantkille med känsligt inre som tvingas av sin farsa att boxas för att passa in i en giftig mansroll. Egentligen vill han likt Ferdinand bara vara fredlig och uttrycka sig på en scen. De fyra rollfigurerna går igenom strapatser och stunder av strösslade med plötsliga utbrott av musik och koreograferad dans som mer påminner om Sias musikvideos än integrerat berättande i musikform. Hade övergångarna varit mer organiska och genomtänkta hade det fungerat bättre, men nu är det ganska osmidigt.

 

”Music” är en film med hjärtat på rätta stället och det tar emot att kritisera ett debutprojekt som känns så personligt och betydelsefull för skaparen. Men filmen blir ganska övertydlig och förutsägbar i budskap och brer brett på med sina vändningar hela vägen in i mål. Kritiserade scener där Music trycks ner och hålls fast har blivit bortklippta vilket i ärlighetens namn är en överdrift – varningstexten för känsliga tittare hade räckt.

 

Det som verkligen hade behövts är mer nyansrikedom och något mer nertonade och mänskliga karaktärer – inte bara Zieglers Music utan i princip hela rollistan är arketyper för en viss typ utan att filmen kör på serietidningskoncept fullt ut. Det är lite kul att Hudson spelar mot sin typ och det gör hon ok även om manusets klyschor gör att det blir lite oinspirerande att titta på. Men färgglatt och välmenande är det –och det märks att Hudson och gänget hade kul (och att Leslie Odom Jr är en professionell scenartist). I slutändan är formexperimenterandet ett fint tillfälle som för en debuterande Sia att lära sig mer och bygga på fler lager och toner i framtida projekt – precis som den i musik hon skapar med sån säker hand.