Legends of Tomorrow 2016-2021

Rip Hunter (Arthur Darvill), en slags tidspolis från framtiden, rekryterar ett antal individer med speciella förmågor från vår egen tid för att sätta stopp för den odödliga superskurken Vandal Savage (Casper Crump), som kommer erövra världen i framtiden. 

Dessa individer känner vi igen från de andra superhjälteserierna som går på The CW. Från ”Arrow” har vi Ray Palmer/Atom (Brandon Routh) och Sara Lance/The White Canary (Caity Lotz). Från ”The Flash” har vi Leonard Snart/Captain Cold (Wentworth Miller), Mick Rory/Heat Wave (Dominic Purcell) och Martin Stein (Victor Garber) och Jefferson Jackson (Franz Drameh), som tillsammans är Firestorm. Även Kendra Saunders/Hawkgirl (Ciara Renée) och Carter Hall/Hawkman (Falk Hentschel) presenterades i ”The Flash”. Tillsammans ger sig denna brokiga skara ut på äventyr genom tiden för att stoppa Vandal Savage.

Det finns en hel del man kan göra med konceptet tidsresor. Detta har utforskats i bland annat ”Tillbaka till framtiden”, ”Timecop” och ”The Butterfly Effect”. Man kan problematisera vad som händer om man påverkar tidslinjen på ”rätt” och/eller ”fel” sätt. Jag har citationstecken på de orden för att det inte alltid är så lätt att avgöra om en viss handling kan leda till något bra, något dåligt, eller, som i ”Tillbaka till framtiden”, enkla namnändringar av platser. Sedan kan man ha rätt kul med mode, attityder och populärkulturen. 

I ”Legends of Tomorrow” känns det som att inte en siffra är rätt när det kommer till tidsresekonceptet. Det är inte förrän i sista avsnittet som det utnyttjas på ett sätt som är smart och intressant. I övrigt känns det som att våra hjältar bara reser från plats till plats för att bekämpa den onde Vandal Savage. Det kan visserligen sägas vara intressant att han känns väldigt kontinuerlig i sitt beteende. Det spelar ingen roll om de åker till en småstad i USA:s 50-tal eller om de åker till framtiden; Vandal Savage är alltid densamma. Men det blir snabbt tröttsamt. Detta upplägg gör att tidsresekonceptet känns i stort sett oanvänt. Det känns särskilt tråkigt med tanke på att jag vet att The CW faktiskt har manusförfattare som verkligen kan få till det med alternativa tidslinjer och världar, exemplifierat med ”The Flash”. Resultatet blir att de olika tidsepokerna bara är kulisser. Det blir ännu tråkigare med tanke på att dessa kulisser ser ut som just kulisser/kassa green screens.

När man pratar om enkelt utformade karaktärer som ser likadana ut i många filmer och TV-serier, brukar man kalla dem stereotyper. Ibland är det dock mer korrekt att kalla dem arketyper. Det finns inte mycket som skiljer dem åt, mer än att arketyper är ett mer positivt ord, en beprövad typ av karaktär, som ofta funkar och ibland till och med behövs. Det är egentligen inte så pass illa att karaktärerna i ”Legends of Tomorrow” kan kallas stereotyper. Det är mer det att arketyperna har förstärkts lite väl mycket, vilket gör dem rätt så tråkiga. Heat Wave skriker fram sina repliker. Captain Cold är överdrivet dryg. Ray Palmer är den överdrivet entusiastiska nörden. Hawkgirl, Hawkman och The White Canary är bara färglösa. För att inte tala om Vandal Savage. Han måste vara en av de tråkigaste skurkarna DC haft i bild på ett tag. Detta är synd, eftersom DC oftast är rätt bra på just skurkar. Här är ”The Flash” återigen ett bra föredöme. Jag menar, jag förstår att Vandal Savage ska vara ond. Men när detta resulterar i att han blir enkelspårig går det från att vara kul och spännande till tröttsamt.

Som den här recensionen har gått hittills, skulle ett bottenbetyg inte ha varit helt oväntat. Men ”Legends of Tomorrow” klarar sig alltså undan detta. Det finns hopp. För det första är det ju faktiskt som så att karaktärerna i serien har fungerat i andra serier. De karaktärer som var lite väl tråkiga verkar dessutom utebli från seriens andra säsong. Hoppas jag, i alla fall. Skärper de till storyn lite i andra säsongen, kan det nog faktiskt bli bra.

Och det finns ett par ljusglimtar i serien. Rip Hunter fungerar rätt bra som den passionerade ledaren för gruppen. Det är inte det lättaste att vara kapten på ett skepp vars besättning består av VÄLDIGT olika människor. Hur han kämpar med detta och lär sig hantera det, är en av seriens behållningar. Bäst i serien är veteranskådespelaren Victor Garber och den unga brittiska skådespelaren Franz Drameh, som tillsammans är Firestorm. Som superhjälte är Firestorm rätt ball. Men det är relationen mellan de två männen som är bäst i hela serien. De är olika gamla, har olika intressen och har olika sätt att hantera problem. Det är intressant att se hur deras relation utvecklas.

Serien bjuder även på rätt spännande actionsekvenser. Ibland blir det lite väl grötigt i, men det finns en hel del guldkorn att hämta för actionfantasten. Bäst bland dessa är den sista actionsekvensen, i vilken våra hjältar utkämpar en synkroniserad (typ) strid på olika platser. The White Canary är egentligen i grund och botten ”bara” en lönnmördare i världsklass. Och hon må vara en tråkig karaktär under seriens första säsong. Men det är ändå hon som står för de bästa slagsmålen i serien. Om hon nu bara kunde få lite vettig dialog också.