Lightyear 2022

När Pixar återvänder till biograferna efter mer än två år är det passande nog med ett storslaget och explosivt äventyr som gjort för stora duken. ”Lightyear” är rymdaction som verkar ha skapats ur kärleken till klassiska titlar som ”Star Wars” och ”Alien” - en härlig gåva till alla nördiga farsor och morsor där ute som kan njuta av läckra miljöer och sköna sci-fi-referenser, medan barnen sveps med av den fartfyllda historien.

 

Rymdjägaren Buzz Lightyear känner vi vanligtvis till som pojken Andys actionfigur i ”Toy Story”-filmerna. Men var kommer actionfiguren ifrån? Jo, i denna prequel/spinoff får vi lära känna "originalet" Buzz Lightyear, hjälten från vad som ska ha varit Andys favoritfilm. Det är inte svårt att förstå varför. ”Lightyear” trycker på alla de rätta knapparna för att bygga en trovärdig värld på en främmande planet, och drar på de stora spakarna när det kommer till action.

 

Handlingen utspelas på en ogästvänlig värld, där Buzz och hans rymdfärja kraschlandar under ett misslyckat uppdrag. Medan den strandade besättningen bygger sig ett nytt liv på planeten försöker Buzz envist att rätta till sitt misstag så att alla kan få återvända hem igen. Filmskaparna dyker huvudstupa in i den enorma sandlåda som består av rymdfilmer vi alla växt upp med och älskar, och samlar ihop de mest spännande ingredienserna till en egen homage till genren. Här kastas både onda robotar, jättekryp och tidsreseparadoxar på vår hjälte, som måste lära sig att lägga sitt ego åt sidan och bli en team player.

 

Det är alltså en annan version av Buzz Lightyear vi möter, med en ny look och en mer seriös röst - actionhjälten Chris Evans har ersatt komikern Tim Allen. Synd dock, Buzz Lightyear var ju skön i ”Toy Story”-filmerna, här är han en rätt trist och stereotyp filmhjälte av den ensamma, tystlåtna och hårda typen som kunde ha spelats av Arnold i en 80-talsrulle. Det räcker inte för att behålla mitt intresse under en hel film. Och just när jag börjar fatta tycke för hans sympatiska kollega Alisha så försvinner hon ur handlingen (brutal näsduksvarning!) och ersätts med tre charmiga klantskallar som inte tillför annat än lite comic relief.

 

Är det möjligt att bli underhållen och uttråkad på samma gång? Tempot i filmen är högt och blinkar du så missar du någon skojig detalj eller en replik som är viktig för handlingen. Men ju mer man förklarar vad som sker och varför, desto mindre orkar jag bry mig om den snåriga storyn. Det jagas ständigt efter en Macguffin, en kristall som kan styra ett rymdskepp… till oändligheten och vidare? Jag vet inte riktigt vad som pågår. Men det sprängs saker och det ser bra ut.

 

Pixars senaste släpp - jazziga ”Själen”, somriga ”Luca” och fluffiga ”Röd” - var en trio av charmiga och mycket personliga historier som dessvärre förpassades direkt till streaming. De var också utmärkta exempel på vad Pixar gör bäst: spelar på våra känslosträngar samtidigt som de tar ut svängarna kreativt. Den där är något jag saknar i ”Lightyear” som ibland får kämpa med att hitta hjärtat och humorn. Allt krut läggs på spex och snygga actionscener, som gott kunde få vara mer originella och mindre förutsägbara.

 

Men här finns iallafall gott om energi och ett rejält actionpackat äventyr. Pixars största adrenalinkick sedan "Superhjältarna"-filmerna kan också vara en utmärkt inkörsport till den spännande rymdgenren för alla barn där ute. Se upp, snart kommer dina ungar också vilja ha en Buzz Lightyear-figur. Eller ännu hellre, den gulliga sidekicken SOX! Filmens sanna hjälte är en mekanisk kissekatt som charmar mig till döds i alla sina scener.