Maniac 2018-

Serier som "Hannibal", "BoJack Horseman" och "Legion" har på senare år visat vägen när det gäller nyanserade porträtteringar av psykisk ohälsa. Med hjälp av kraftigt förhöjda berättelser om kannibalistiska seriemördare, tecknade talande djur och mutanter med superkrafter skalar de bort lager efter lager av tabu kring tillstånd som psykopati, klinisk depression och vanföreställningar. Regissören Cary Joji Fukunagas ("True Detective") och manusförfattaren Patrick Somervilles ("The Leftovers") Netflix-satsning "Maniac" är ett nytt steg i den riktningen. 

 

Skådeplatsen som Fukunaga och Somerville använder är Neberdine Pharmaceautical & Biotech, där den excentriska och volatila neurokemisten Dr. James Mantleray (Justin Theroux) påstår sig ha hittat ett sätt att radera alla typer av psykisk ohälsa ur sina patienters sinnen. När processen ska testas ser deprimerade Annie (Emma Stone) och misstänkt schizofrena Owen (Jonah Hill) en chans att tjäna snabba pengar och anmäler sig, trots de uppenbara riskerna. Väl under försöket slungas de ner i ett snårigt kaninhål där de tillsammans möter sina trauman och inre demoner i färgstarka fantasivärldar. 

 

Med det upplägget som mittpunkt lyckas serien under tio avsnitt av varierande längd sticka iväg åt olika håll och utforska lika fascinerande som varierande teman. Psykisk ohälsa är det mest uppenbara och genomgående, där fokus ligger på att problematisera vissa etablerade uppfattningar. Depression, ångest och liknande ses ofta som en avvikelse från det "normala friska sinnet", men Fukunaga och Somerville ifrågasätter om ett sådant existerar över huvud taget. Stundtals känns det som att serien går åt ett smått radikalt men uppfriskande håll och påstår att det snarare är någon form av psykisk skörhet som borde anses vara det "normala" tillståndet, eftersom det är den mest naturliga följden av att vara människa och leva i en hård och oförlåtande värld. 

 

Detta knyts vackert samman med en lekfull utforskning av artificiell intelligens. En av läkemedelförsökets huvudkomponenter är nämligen GRTA, en superdator som för tankarna till ikoniska HAL 9000 i Stanley Kubricks "2001: A Space Odyssey". Det som skiljer "Gertie" från HAL och många andra liknande AI-karaktärer är att hon befinner sig mitt i en djup depression till följd av att hennes "Her"-doftande romans med en människa fick ett abrupt slut. Utan att avslöja något specifikt får hennes mentala tillstånd stora följder för Owen och Annie. Som en tematisk ram runt alla frågeställningar har "Maniac" också en varmt livsbejakande och spirituell ådra som lyfter fram mänsklig kontakt och kärlek som den enda logiken i ett annars kaotiskt och okontrollerbart universum.

 

Alla dessa inriktningar talar väldigt starkt till mig som person och jag älskar att Fukunaga och Somerville vågar vara bombastiska i hur budskapet levereras. Dialogen, skådespeleriet och symboliken är så pass förhöjt och tydligt att det blir ett botemedel mot serier som "Westworld" och deras envisa och ofta trötta mystery box-tänk. Trots att många av idéerna är abstrakta hittar gänget bakom serien väldigt konkreta angreppssätt. Utförandet är till och med så pass vågat, rättframt och opretentiöst att det stundtals börjar gränsa mot ett pajigt haveri, men där hamnar vi lyckligvis aldrig. 

 

Ser man till det visuella är serien en våt dröm för kostymdesigners och scenografer. Varje avsnitt är en explosion av starka färger och intryck där vi tas med till allt från en 80-talsvärld med hockeyfrillor och glammigt glitter till en "Sagan om ringen"-inspirerad fantasyvärld med alver och drömska skogsmiljöer. Det New York som seriens verklighet utspelar sig i präglas av en väldigt kreativ retrofuturism som för mig känns som en försiktig hyllning till "Blade Runner" (de asiatiska influenserna i stilen) och "Brazil". Viss teknologi, främst den som används i det centrala experimentet, är uppenbart långt framför oss i tiden men mobiltelefoner existerar inte och datorer är fortfarande tjocka burkar med operativsystem av grön kod. En härlig kombination. 

 

De vitt skilda världarna kräver också väldigt mycket av Emma Stone och Jonah Hill som skådespelare. Båda är lyckade i sina roller, men det finns ingen tvekan om att det är Stone som stjäl showen fullständigt. Hon spelar deprimerade Annie, mystisk femme fatale, bubbelblåsande sjuksköterska, iskall yrkesmördare och alvisk pilbågsskytt utan att vackla för en enda sekund. Ingen prestation är den andra lik, men trots det lyckas hon subtilt förmedla vissa gemensamma drag som gör att man förstår hur varje figur har växt från en specifik del av Annies inre. Justin Theroux, Sonoya Mizuno, Billy Magnussen och Sally Field bjuder på minnesvärda och spritt språngade galna birollsinsatser.

 

Det finns en viss ojämnhet i avsnittens kvalitet som gör att "Maniac" dock inte kan nå upp till en gjuten fullpoängare, men även de avsnitt som är lite mer skakiga repar sig mot slutet och landar i intressanta insikter och poänger. Dessutom är serien så pass skamlöst underhållande, livfull och rapp att jag har överseende med dess snedsteg, exempelvis när det gäller en del lite väl våldsamma tonskiften. I det stora hela är det dock en massiv succé vi talar om här, på alla plan.