Lords of Chaos 2018

Det är tidigt 90-tal i Norge och stavkyrkor över hela landet står i lågor. Spåren leder till en liten grupp långhåriga black metal-musiker i 20-årsåldern och skivbutiken “Helvete” i Oslo. För medlemmarna i black metal-bandet Mayhem kretsar allt kring musiken, livsstilen och den totala dedikationen till den framväxande subkulturen. I jakt på total autencitet blir eld, blod och död snart mer än ord i deras låttexter. När den svenske sångaren “Dead” tar sitt liv använder bandet bilder av hans döda kropp som pr för deras nya skiva, i Lillehammer hittas en homosexuell man brutalt knivmördad och inom kort ska de dödsdyrkande musikerna vända sina vapen mot varandra.

 

“Lords of Chaos” presenteras som "en film baserad på sanningar och lögner" och drar undan skynket på ett mytomspunnet, kolsvart kapitel i norsk musikhistoria. Bakom skräckrubrikerna och kyrkbränderna döljer sig en bisarr historia om hur en grupp medelklassungar fann en gemenskap i ett destruktivt utanförskap, om gränslös dedikation till musiken och om urspårad bandrivalitet.

 

Den tidigare black metal-trummisen, film- och musikvideoregissören Jonas Åkerlund är givetvis som klippt och skuren för att berätta den här historien och hans riviga, amfetamin-stinna visuella signatur från knarkskildringen “Spun” gör sig påmind även här. Trots Åkerlunds musikbakgrund med mängder av konsertfilmer och musikvideos i bagaget, flyttar han här fokus till intrigerna bakom scenen och dynamiken inom en ungdomsgrupp där idealen och livsstilen bokstavligt talat var på liv och död. Resan från tonårsrevolt till knivmord blir både obehaglig, absurd och stundtals överraskande komisk i Åkerlunds händer.

 

Även om filmen nog hade klarat sig utan fullt så mycket av hans berättarröst så är det den bleke och långhårige Rory Culkin, i rollen som Mayhems frontfigur Euronymous, som bär filmen. Jack Kilmer, Emory Cohen och Valter Skarsgård skänker alla liv åt knepiga karaktärer även om de är svåra att helt få grepp om. Kontrasten mellan filmens relativt familjära ungdomsfilms-framtoning och ett innehåll som fullständigt dryper av blod, satanism och hjärnsubstans bidrar till en syrligt ironisk ton som knappast lär falla alla i smaken. Men om så vore fallet hade nog Åkerlund valt ett helt annat ämne.