Super-Charlie 2024

Marvel och DC må pumpa ut rullar på löpande band, men här i Sverige lyser superhjältarna med sin frånvaro på bioduken. Tills nu. Camilla Läckbergs populära barnböcker om bebisen Super-Charlie har tagit sig från boksidorna in på biograferna för att ge oss vår alldeles egen superhjälte. En väldigt liten sådan, men ändock full av superkrafter. Grunden till berättelserna om hjältebebisen kom när Läckberg väntade sitt tredje barn, och ville ge de äldre syskonen något att se fram emot. Charlie i magen blev därför Super-Charlie, en bebis med många olika krafter. Till slut gjorde hon det logiska valet för en författare och publicerade berättelserna, och succén var snart ett faktum.

 

När den animerade berättelsen om Super-Charlie rullar igång möter vi den blivande storebrodern och superhjälte-fanet Wille, som längtar efter att få leka med sin lillebror. När Charlie äntligen är född visar det sig dock att han inte kan leka, prata, eller göra nånting alls, faktiskt. Dessutom upptar han all uppmärksamhet från föräldrarna, som nästan verkar ha glömt bort att de har en till son. Men allting förändras när Wille upptäcker att hans lillebror har superkrafter, vilka dessutom gör att han visst kan leka, prata - och skjuta laserstrålar.

 

Eftersom Charlie är baserad på Läckbergs egen son som hon har tillsammans med exmaken och kändispolisen Martin Melin, blir man kanske inte förvånad över att Charlies mamma är författare och hans pappa polis. Egentligen är det snarare lite tråkigt att det är så, eftersom det trasar sönder väven mellan på låtsas och på riktigt, där man som biobesökare helst vill försvinna helt in i fantasins värld. Det gör också att man smått oroligt undrar över hur mycket verklighetsförankring det finns i att filmens pappa och mamma är otroligt dåliga föräldrar till sitt mellanbarn, Wille.

 

För att ha föräldrar som inte tror på en och inte är vidare snälla känns som en mycket trött barnfilms-trope, något som absolut hade kunnat få vara mer nyanserat än det är här, där föräldrarna ignorerar eller säger ifrån till Wille precis hela tiden. Det är verkligen inte konstigt att han känner sig åsidosatt och vill ta saker i egna händer, men när ingen i familjen bryr sig om att Wille kommer hem med en blåtira känns det nästan för mycket. Inte ens tecknade låtsatsföräldrar kan väl vara sådär usla?

 

Frånsett avsaknaden av välvillighet i föräldraskapet är det här ändå en väl genomarbetad berättelse, med intressanta hjältar och skurkar som inte är helt och hållet svartvita, en spännande tråd att följa för att lösa ett mysterium, och många tillfällen att skratta.

 

Framför allt är det väldigt väl valda röstskådespelare, i synnerhet Orlando Wahlsteen som Wille och Silas Strand som Charlie. Orlando är kanske mest känd från Talang på TV4 medan Silas känns igen från titelrollen i Håkan Bråkan-filmerna, och bägge killar får verkligen visa framfötterna med sina skådespelartalanger här. Förutom denna duktiga duo känns rösterna i allmänhet också mindre hetsiga och skrikiga än de tenderar att göra i de flesta svenskdubbningar av utländska animerade filmer, vilket gör att dialogen faktiskt fastnar bättre, och skapar dessutom en betydligt bättre och mer nyanserad ljudbild för hela filmen.

 

Jon Holmberg ligger bakom regin, men till skillnad från hans tidigare arbete med nyversionen av “Strul” där det hade behövts mer humor, finns det faktiskt fler tillfällen att skratta här. Faktum är att man som vuxen har tillräckligt roligt för att tiden i salongen inte bara ska kännas som en läsk utan kolsyra under en timme och 45 minuter av ens liv som man aldrig får igen. Tvärtom är det både kul och spännande att följa med på Charlie och Willes äventyr, för både barn och vuxna. Alla barnfamiljer har verkligen en bonusklapp att se fram emot under jullovet, när Super-Charlie dyker upp på biograferna för att rädda världen.