Taylor Swift: The Eras Tour 2023

Jag har följt och varit ett fan Taylor Swift sedan hon blev avbruten i den infekterade “let me finish”-skandalen på MTV 2009. Hon är lika gammal som mig, och faktiskt även lika lång. Men där slutar nog de flesta liknelser. Taylor har sedan genombrottet i mitten på 00-talet tydligt cementerat sin roll som en popstjärna att alltid räkna med genom att gång på gång släppa välformulerade och egenskrivna hits. Dessutom är hon på något otroligt vis en kameleont som provat på otaliga spännande koncept med framgång. Under 2024 tar hon dessutom “The Eras Tour” till Stockholm för att i dagarna tre underhålla en dedikerad publik (undertecknad inkluderad i denna) som krigade i dagar för att ha chans på biljett.

 

“The Eras Tour” är en slags, precis som namnet förtäljer, samlingsturné för alla de olika eror och genres som Taylor har gett sig in på. Det är pastellgulligt i “Lover”, nattsvart i “Reputation”, sagostund i “Folklore” och rött glitter i “Red”. Hela 9 eror och drygt 40 låtar avverkas under nästan 3 timmar - och då finns det säkert hundratals låtar kvar som hon hade kunnat spela. Fansen som syns mellan konsertklippen gråter och skriker, för vad än Taylor visar upp så verkar det finnas minst ett superfan som har just den låten och eran som just sin favorit.

 

Så är också läget i salongen jag befinner mig i. Fullt till bredden av förväntansfulla swifties som laddat upp med Taylor Swifts popcornmeny (metallskål och cup med sugrör, där den senare här dessvärre sålde slut på nolltid till mångas högljudda förtvivlan). Publiken har följt rådet att klä sig i ikoniska eras-utstyrslar och jag ser både målade spindlar à la “Reputation”, pyjamasbyxor från låten “You belong with me”, och svarta hattar som de i musikvideon till “22”. Biovärden uppmanar oss inför filmen att “tjoa, sjunga med och heja på”, och rättar till och med sig själv kring att det här är inte en biofilm - det är en konsert.

 

Vill du ha det tyst och lugnt när du går på bio? Då är inte detta rätt film för dig. Vi hinner knappt få en skymt av den jättelika arenan SoFi-stadion i Los Angeles innan det börjar hejas och ges glada tillrop. Publiken sjunger med ord för ord i varenda melodi och tjoar uppskattande så fort Taylor flirtar med kameran. Jag rycks med i den peppande stämningen och sjunger glatt med i allt från romantiska “Love Story”, hämndlystna “Bad blood” och fäller till och med ett par tårar till det tio minuter långa mästerverket “All too well”. När tempot dras ner och vi bjuds på Taylors vackra akustiska gitarrsolon drar hela publiken fram sina mobiltelefoner och hela biosalongen lyses upp av stämningsfyllda ljuskällor.

 

Filmningen är fenomenal, och på ett sätt jag nog aldrig har upplevt. För en ynka biobiljetts kostnad får vi på första parkett se alla vinklar och närbilder som världens bästa smartphone aldrig hade kunnat fånga. På nära håll ser jag Taylor jobba så hårt att hennes hår lockar upp sig till sitt naturliga självfall, och jag slås av vilken otrolig entertainer hon är. För regin står Sam Wrench för (konsertfilmsexpert som står bakom filmningar av artister som Billie Eilish, BTS och Lizzo), men visst hittar jag ändå Taylor själv i producentlistan. Det är som Taylor själv skulle benämna det; “Taylor’s version”.

 

Men vem är då Taylor Swift? Ja, det förtäljer inte riktigt denna konsert. Å ena sidan skulle man kanske vilja att hon pratade ännu mer, men å andra sidan så borde vi ju alla känna henne vid det här laget. Dessutom finns ju hennes egna fenomenala låtskrivar-dokumentär “Miss Americana” lättillgänglig på alla våra Netflix-konton. I konsertfilmen glimrar det till ett tillfälle där hon driver med stereotypen att hon “inte bara är en ensam millennial, täckt i katthår” vilket faktiskt räcker gott och väl för mig - äntligen något jag kan likna mig vid!

 

Är konsertfilmer då framtiden, för de som fortfarande skyr folkmassor eller som helt enkelt inte har möjlighet att ta sig till massiva arenor? Det får vi se. Men klart är att det kräver sin dedikerade fanskara precis som den Taylor själv byggt upp, för inte ens den mest skrämmande skräckfilmen har gett mig så (goda) rysningar som att se en överlycklig publik skråla för full hals emot något så enkelt som en glittrande projektorduk.