The Lost Daughter 2021

Filmen, som är baserad på Elena Ferrantes bok från 2006 med samma namn, är en studie av moderskapets stundvis fula tryne. Men den är också en uppvisning av mänsklighet, och om modet att vilja ha, vara och anamma även annat i livet. Trots att man är en mamma.

 

”The Lost Daughter” handlar om Leda, en medelålders akademikerkvinna och mor till två vuxna döttrar. Hon har ensam åkt till Grekland, på en slags jobbsemester. Hennes lugna och harmoniska tillvaro på ön blir störd av en bullrig familjs ankomst till platsen. Leda blir snart, lite oväntat, bekant med en ung mor Nina (Dakota Johnson), och de två kvinnorna kommer varandra nära. Relationen väcker en slumrande, men också skamfylld, känsla av omsorg till liv i Leda, som påminns om sitt eget, stundvis fallerade, moderskap.

 

Gyllenhaal har själv skrivit det närmast fulländade manuset, som berättar en historia i flera olika lager, fram och tillbaka i kronologin. Historien har en behaglig rytm och ett intensivt driv mellan raderna, som gör att den blir spännande och nästan otäck emellanåt. Dialogen flyter likt olja på vågorna av det berättade, som målas fram med taktfasta svepande penseldrag. Jag känner och tänker ofta att jag inte bryr mig om vart det bär vägen, bara jag får vara med på resan dit.

 

Olivia Colman är tveklöst en av de absolut mesta och bästa skådespelerskorna idag. Här är hon Leda med sådan övertygelse att det nästan gör ont. Leda är en inte helt igenom sympatisk person, som vi ändå, tack vare den klanderfria gestaltningen, får lära känna och därmed också, till viss del, förstå. Colman har en unik förmåga att ge konturer till karaktärer som själva inga har. Hon andas liv och en självklarhet i de medelålders kvinnor hon spelar, och ger dem ett tidigare saknat sammanhang. Hon uppvisar här med anspråkslösa ansiktsuttryck ett uppdämt, och liksom lojt svårmod. En komplexitet, som sedan går igen i Jessie Buckleys lika lysande prestation i rollen som den unga Leda. I frekventa tillbakablickar, filmen igenom, får vi se Ledas historia utvecklas, och det blir som en vacker, men vemodig distanserad dans mellan de två skådespelerskorna, som aldrig möts, men ändå hela tiden är sammankopplade.

 

Även de övriga i ensemblen är trovärdiga, och framförallt Dakota Johnson och Ed Harris i biroller gör riktigt fina och minnesvärda insatser.

 

Det vackra fotot av Hélène Louvart är suggestivt sensuellt, och har ett eget liv i det som berättas. Genom den ingående kamerans lins får vi följa med väldigt nära. Gränsen mellan åskådare och film suddas stundvis ut, och det är som om jag är i bilden, betraktande, men också själv betraktad. Ibland blir det lite för närgånget och jag vill backa, kliva undan, men oftast har de många gryniga närbilderna, en närmast hypnotiskt effekt som länge sitter i.

 

”The Lost Daughter” är en film om relationer, sexualitet, drömmar och ett tafatt försök att kombinera detta med det överskuggande moderskapet. Filmens styrka ligger i att den vågar väga för- och nackdelar, och därmed, utan att vara fördömande, låta modern vara egoistisk. Filmen dömer henne inte, men det gör dock alla andra. Det blir lätt så, än idag, när kvinnor kliver utanför sin givna norm. Och normen är snäv för modern. I film framförallt, gestaltas hon oftast antingen som den goda, beskyddande och familjeorienterade, eller som den dåliga, otämjda och ensamma. Ibland tillåts hon visst gränsöverskridande, men generellt är det strama tyglar som gäller.

 

I och med ”The Lost Daughter” klipps tyglarna av och något nytt ges utrymme. En dålig mor tar plötsligt plats, och visar sig egentligen mest bara vara väldigt mänsklig.