Real Steel 2011

Real Steel poster

Synopsis

Mot alla odds får en före detta boxare (Hugh Jackman) en sista chans till comeback när han tillsammans med sin utstötte son (Dakota Goyo) tränar upp den perfekta motståndaren till den nya högteknologiska sporten robotboxning.
Ditt betyg
2.9 av 608 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Andreas Samuelson

20 november 2011 | 12:01

Med hjärtat på rätta stället

En familjekomedi om robotar som slåss låter kanske inte särskilt spännande och mest, liksom "Transformers"-filmerna, en ursäkt för våld med 11-årsgräns. Men här finns trots oräkneliga, publikfriande klyschor en rar film om den lilla människans kamp mot de större med tillräckligt mycket hjärta, humor och spännande fighter för att hålla tittaren vid liv.

Storymässigt får den knappast några poäng för originalitet: i en nära framtid, Hugh Jackman är en Avdankad, Skuldsatt Loser och Ex-boxare som livnär sig som coach åt fightande robotar (vilket ersatt vanlig boxning). När han plötsligt blir ensamstående pappa åt en grabb han inte sett på tio år tar han chansen att tjäna lite pengar på sin fasters rika man och tar han om sonen under sommaren mot betalning. Inte oväntat är lillkillen en Riktig Robotälskare som av slump hittar en gammal, skrotad sådan och rustar upp honom. Gissa vad  som plötsligt gör succé? Och om Hugh kommer börja anamma sina förträngda faderskänslor? Och om allt sätts på spel i en maffig match mot den regerande världsmästaren, som ägs av hänsynslösa miljonärer?

Det märks att regissören Shawn Levy fram tills denna varit något av en expert (rent kommersiellt i alla fall) på amerikanska familjekomedier. Allt är väldigt amerikanskt, glatt och snyggt förpackat. Alla problem löser sig utan större ansträngning (att Jackman målas upp som alkoholist i första scenen följs aldrig upp för att undvika alltför tunga teman) och i finalen är det nästan en orgie i publikapplåder, glädjetårar och bländande leenden, till tonerna av inställsamma fioler (märkligt nog komponerade av den vanligtvis mer intressanta Danny Elfman).

Men på något sätt funkar det. Man rycks med och faktiskt bryr sig om hur det går, hur förutsägbart allting än är. Största anledningen är att man lagt krutet på relationerna snarare än de fightande robotarna. Det hela blir självfallet en metafor för Jackmans inre strid och vissa symboliska repliker blir väl pajiga. Men här finns nog med hjärta och charm för att man ska lämna salongen med ett leende. Och vissa detaljer, som att roboten visar sig vara levande, sköts oväntat - och tacksamt nog - lågmält.

Det bör dock nämnas att det är lätt att bli lurad på konfekten. Det är knappast någon häftig actionfilm även om robotnördarna får sin beskärda del av fightscener. Moralkakorna och snyftstunderna snuddar på valfri Disney-film och Jackmans fans som kanske är vana av att se honom i lite brutalare saker kan bli besvikna. Dakota Goyo, som sonen, är sådär lagom söt och lagom irriterande lillgammal att han skulle platsa i en reklamfilm (förslagsvis Dr. Pepper som uppenbarligen betalat en slant för produktplacering här). Som vanligt är en rad duktiga birollsinnehavare (främst indiefavoriten Hope Davis) bortkastade även om Evangeline Lilly gör vad hon kan som bildskönt romantiskt intresse.

"Real Steel" är inget mästerverk, inget för hardcoreactionfans och synnerligen lättglömd. Men den är charmig, underhållande, välspelad och med hjärtat på rätta stället. Och för de som söker lite mänskligare robotar än de skramlande maskinerna i "Transformers" så är det en perfekt familjefilm.

| 20 november 2011 12:01 |