Aladdin 1992

Visst finns det nyskapande inslag, som att de använt datateknik för att färglägga vissa scener och den flygande mattan var bland de första CGI-inslagen i en Disneyfilm. Perioden mellan 89-99 är en gyllene era för Disney som brukar kallas för deras renässansålder. Detta betydde i praktiken att de snodde etablerade storys, Disneyfierade dem, och pumpade ut dem till Hollywoodpubliken. ”Aladdin” som är hämtad från ”Tusen och en Natt” är inget undantag. Jag tycker mig även se en trend vad gäller manus och musikalinslag. Manusförfattarna har gått bort från de rimmande dialogerna och berättelsen känns mer som vanlig spelfilm. Musikalinslagen är om möjligt än mer emotionella och kopplade till den dramaturgiska kurvan på ett nästintill matematiskt perfekt sätt. Filmerna känns 100% musikal.  

På en marknad i den mystiska staden Agrabah, möter vi en handelsresande som vill lura på oss vattenpipor som gör pommes frites och Tupperware från Döda Havet. När ingen av produkterna faller oss, publiken, i smaken plockar han fram den magiska lampan. Han leder oss sedan vidare till berättelsen om den unga pojkvaskern Aladdin. Den oslipade diamanten som trillar över lampan och senare önskar bli prins för att vinna prinsessan Jasmines hjärta. 

Jag var en gång på en utställning med orientaliska mattor i Borås. Det är ungefär så ”Aladdin” känns, förtrollande men också exotifierad. Det sägs att Jasmine och Aladdin är baserade på vita skådespelare, medan ondingarna har mer arabiskt utseende. Förvånande? Knappast, å andra sidan är det just detta Disney pysslar med - att förenkla saker. I ”Aladdin” är det kameler och flygande mattor, i ”Frost” snögubbar och renar. Ingen ursäkt, men deras industri bygger på en tradition av klassiskt sagoberättande. Och Sagor är ju tyvärr inte kända för att vara jämställda och icke-stereotypiska. Det var inte förrän det blev inne som Disney hakade på hjältinnetrenden.

Därför är det föga förvånande att denna sagofilm slutar klyschigt och att huvudkaraktärerna är ganska trista. Aladdin är en spjuver och Jasmine är, trots sina byxor (hon och Mulan är de enda Disneyprinsessorna som använder byxor), mest ett kinkigt våp med en hisklig babyröst. Men så poppar Anden upp och underhållningen kan börja. I den amerikanska versionen görs rösten av ingen mindre än Robin Williams. Han är ”Aladdin” och  tack vare hans underfundiga, bitvis improviserade dialog, glömmer jag bort vem filmen egentligen handlar om. Något även Disney höll på att göra. De klippte bort flera scener från det pampiga slutet för att Anden inte skulle stjäla Aladdins tid i hjälteljuset. Humorn är ”Aladdins” styrka och det som skiljer den mest från tidigare Disneyfilmer.

Disney verkar under renässansen även satsa mer på hitiga än barntrallvänliga musikalinslag. Det märks redan i ”Den lilla sjöjungfrun” men kulminerar väl kanske främst med Elton John i ”Lejonkungen.” Förutom ”A Whole New World”, eller ”Hela min värld” så tycker jag dock ”Aladdin” har förvånansvärt få minnesvärda låtar. Även teckningsstilen är betydligt förenklad om man jämför med exempelvis ”Robin Hood” och ”Oliver och gänget”. Det är mindre detaljer och ljussättning är ganska platt.

Dock är det på det emotionella planet som ”Aladdin” brister mest. Även om det är väldigt gulligt när Anden åker iväg på charterresa kan den scenen inte mäta sig med klassiker som när Simbas pappa dör, när Oliver är den sista kattungen kvar i kartongen eller när Micke överges i skogen. Fast visst, även jag tycke det är rätt skönt att slippa böla åt illa behandlade djur. Vill man se något mer lättsamt där ondingarna är onda utan något egentligt skäl och en underhållande Robin Williams i sitt esse så kan ”Aladdin” vara ett skönt alternativ. Generellt sett är det sidokaraktärerna mattan, apan, papegojan och Anden som lyfter filmen till en trea.