Paris 13:e arrondissement 2021

Eftersom passionen i ett förhållande förr eller senare ebbar ut är det ingen idé att gänga sig med någon som man inte är alldeles vansinnigt attraherad av. Lite halvkåt räcker liksom inte. Det gäller att förlänga det välsignade tillstånd där man inte kan hålla händerna ifrån den andra personen så mycket som det bara går – det deprimerande slutresultatet kommer alltid vara det samma, men innan slentrianen inträder och relationen självdör har man då åtminstone optimerat förutsättningarna för ett bra sexliv.

 

Det förklarar läraren Camille för Émilie Wong efter att de har tumlat runt i sänghalmen i ett par dagar. Hon sökte en rumskamrat för att dela på hyran, och han svarade på annonsen. Nu anser Camille att de har uttömt varandra sexuellt och hädanefter bör ha en platonisk rumskompisrelation. Émilie är inte van vid att få nobben av en man med motiveringen att hon inte är tillräckligt begärlig, dessutom är hon störtförälskad.

Juridikstudenten Nora har det också jobbigt. Efter att hennes kurskamrater förväxlat henne med onlinesexarbetaren Amber Sweet (Nora råkar bära en likadan platinumblond peruk på en studentfest) mobbas hon ut från universitetet med ständiga gliringar och förfrågningar om sex. Traumatiserad och ensam loggar hon in på Ambers pay-per-view och inleder en trevande vänskapsrelation med sin frisinnade dubbelgångare, som alltså till skillnad från henne själv tycker att erotik är fullkomligt oproblematiskt. När Camille sedan blir hals över huvud förälskad i Nora inleds ett triangeldrama som man som tittare har rätt att vänta sig mer av, med tanke på att regissören heter Jacques Audiard (”Rust and Bone”) och Celine Sciamma (”Porträtt av en kvinna i brand”) har varit inblandad i manusarbetet.

”Paris 13:e arrondissement” (”Les Olympiades” är originaltiteln) lockar med att vara ett porträtt av just det bostadsområdet i Paris, som informellt kallas för världens största Chinatown. I inledningen sveper vi över de kolossala höghuskomplexen i vackert svartvitt foto. Men om ambitionen har varit att skildra den här specifika platsen och dess invånare så planar filmen allteftersom ut i en ganska banal kärlekshistoria som tyngs ned av problem med trovärdigheten.

Det enda som de tre huvudpersonerna har gemensamt, förutom att vara raslösa, vilsna och pilska är att de vid olika tidpunkter har bott i samma lägenhet. Émilie har asiatiskt ursprung och här finns ett sidospår om hur hon försummar sin dementa mormor i en halvt medveten ansats att frigöra sig från föräldrarna som fortfarande bor hemma i Kina. Men den multikulturella tematiken får gradvis stå tillbaka för fram och tillbaka-dramaturgi där rollfigurerna velar mellan varandra, får sexuella uppvaknanden och bråkar i största allmänhet, utan att någonsin framstå som särskilt sympatiska.

Det är naturligtvis inte fel att vilja berätta en sådan historia, men uppslag och filmtitel ger vid handen att greppet kommer att vara bredare. Problemet med Camilles attraktionstrappa och Noras kroniska osäkerhet får dessutom närmast Deus Ex Machina-lösningar. Kanske har allt det att göra med att ”Paris 13:e arrondissement” är inspirerad av en amerikansk serieroman och att flytten till vita duken och ett annat språk inte har hanterats tillräckligt varsamt. Kanske ska man bara skruva ned förväntningarna och acceptera att även Audiard och Sciamma gör mellanfilmer.