Smile 2 2024

I ”Smile” hemsöktes en terapeut som jobbar med mentalt sjuka av skrämmande syner efter att ha bevittnat en patients självmord. Människor - riktiga, inbillade eller spöken? - dyker allt oftare upp med spöklika leenden. Nu fortsätter mardrömmen där en främlings leenden betyder att du bör lägga benen på ryggen.

 

Skye Riley (Naomi Scott) är en populär popstjärna som förbereder sig för en comeback-turné året efter att drogmissbruk ledde till en traumatisk bilolycka. Som om enorm press och fysiska plågor från olyckan inte vore nog så ser hon snart en bekant ta livet av sig framför hennes ögon. Ni kan gissa vad som snart börjar hända...

 

Liksom i föregångaren så är hjältinnan vars syner och historier ingen tror på knappast något nytt utan snarare en av de mest etablerade klyschorna inom film, speciellt skräckgenren. Men här kopplar man det smart nog till Skyes tidigare drogmissbruk, som hon blivit kvitt med avvänjning och terapi. Vi lider med Skye då hon inte bara måste ifrågasätta sitt eget sinnestillstånd utan inser att hon inte kan be någon om hjälp då det hon upplever blir allt vansinnigare.

 

Läskigt blir det också. Regissören och manusförfattaren Parker Finn (som även gjorde originalet och kortfilmen den bygger på) vet bättre än att upprepa sig själv och finner nya sätt att skrämmas på. De leende spökena dyker upp lite överallt och blir både fler och aggressivare. Det varvas skrämmande stämning med slafsigt blod och några väl valda jump scares.

 

Med det sagt så är filmens mytologi kring det hotfulla väsendet fortfarande inte helt klar. Liksom Freddy Krueger i ”Terror på Elm Street”-filmernas drömvärld så verkar allt vara möjligt för den ondskefulle demonen. Gränserna mellan mardröm och verklighet suddas ut gradvis då alla människor och händelser runtomkring Skye verkar vara inbillade - eller?

 

Man kan fråga sig varför allt detta ståhej till att plåga en stackars popstjärna som redan har det tufft. I en typisk scen erbjuds en ordentlig dos exposition med aningen djupare förklaring bakom detta väsen men det är lite för tunt för att fungera. Det känns ofta som lite av en ursäkt för diverse skrämmande scenarion.

 

Men trots det för skräckgenren lite utmattande med två timmars speltid så är det förvånansvärt spännande . Mycket tack vare Scott som är suverän i huvudrollen. Den brittiska skådespelaren/artisten är knappast ny på vita duken men har tidigare mest kastats bort i dussinfilm som ”Aladdin” och ”Charlie’s Angels”. Här levererar hon tung hjärta, svärta och smärta till en karaktär som sliter med såväl fysiska och psykiska traumer som hantering av kändisskap. Inte minst i en ytterst obekväm scen där hon håller tal på en välgörenhetsgala, eller den läbbiga finalen (som inte ska avslöjas här).

 

Det är även hon som gör att vi faktiskt tycker synd om Skye, som trots allt är en aningen bortskämd och priviligerad kändis. Scotts mänskliga insats går fint hand i hand med teman kring prestationsångest, identitetskris och brist på privatliv. Hanteringen av relationerna med den krävande mamman tillika managern (alltid sevärda Rosemarie DeWitt) och den sårade väninnan (Dylan Gelula) skapar en välbehövd balansgång med de övernaturliga elementen.

 

Finn serverar en tillräckligt läskig skräcktvåa med några fyndiga grepp och kreativa mardrömmar. Som att introducera en otäck kändis-stalker som kanske är ännu läskigare än den leende demonen. Som en typisk uppföljare brer man på extra med det goda och man hade exempelvis gärna sett lite mer inblick i sidointriger och biroller mellan alla jump scares och blodiga äckeleffekter. Upplösningen är kanske inte heller så överraskande eller oförutsägbar som man hade hoppats. Men bland alla ivriga franchises inom skräckgenren just nu så står sig de två första ”Smile”-filmerna ut som en stabilt skrämmande duo.