Leaving Neverland 2019

”Leaving Neverland” är den omtalade dokumentären om Michael Jackson, där han aklagas av två av sina före detta protegéer för pedofila övergrepp som började när de var endast sju respektive tio år gamla. Hela dokumentären är struktuerad som ett språkrör för Wade Robson och Jimmy Safechuck, där de får komma till tals och beskriva tiden de tillbringade tillsammans med sin idol. Deras parallella upplevelser har mycket gemensamt. Resultatet blir lite som i true crime-serier, där de enda "bevisen" - i detta fallet vittnesmålen om de sexuella detaljerna - portioneras ut bit för bit i berättelsen.

Den första delen beskriver hur de träffade Jackson. Robson är uppväxt på en bondgård i Australien. När han var fem år hörde han ”Thriller” för första gången och blev besatt. Han lärde sig dansrörelserna och klädde sig som en mini-Jackson, och vann med de nya färdigheterna en lokal danstävling för barn. Första pris var att får träffa sin idol, som då turnerade i Australien, och mötet blev livsomvälvande. Två år senare åkte Robson på turné till USA med en dansgrupp för barn, och mamman kontaktade Jackson som bjöd in familjen att hälsa på. Strax därpå bestämde hon sig för att ta med sina barn och flytta till USA permanent, men då hade Jacksons intresse för sonen redan svalnat...

Safechuck jobbade som barnmodell och blev anlitad att vara med i en reklamfilm för Pepsi tillsammans med Jackson. Vi ser honom smyga runt i Jacksons omklädningsrum, nyfiket prova hans solglasögon och läderjacka tills Jackson själv står i dörren. Även om Safechuck inte hade samma besatthet av Jacksons dans och musik som Robson, var han såklart imponerad. Reaktionen vi ser när han möter sångaren är från den första tagningen, eftersom filmteamet inte ville att de skulle repetera innan för att få mötet att se så äkta som möjligt. Safechuck skrattar lyckligt och ögonen tindrar. Därefter fick han följa med till Jacksons trailer, och senare till Neverland.

Även familjerna, mammor, syskon och senare fruar, ger sina versioner av händelseförloppet. En av sakerna de båda pojkarna har gemensamt är sina så kallade ”stage-moms”, som snabbt såg fina möjligheter öppnas upp genom kontakten med Jackson. Barnen fick presenter, pengar, och uppskattning. De sov hos Jackson i stora huset, medan mammorna själva njöt av gott vin i gästhuset där tjänstefolk passade upp på dem. Familjerna blev influgna hit och dit i första klass, blev upphämtade i limousiner, fick vara med på TV och i allmänhet sola sig i glansen av Jackson. De nya upplevelserna var omvälvande för dem alla, men lyckligast var nog pojkarna själva, som älskade sin idol! Bland alla tusentals fans var det just dem han valt ut, och de kände sig båda enormt priviligierade.

Medan berättartonen är saklig och torr i den första delen, intensifieras känslorna i del två av dokumentären. Det blir många tårar när mammorna ska förklara varför de inte lyckades skydda sina barn, och likaså för pojkarna som försöker förstå hur det kunde ske, och få rätsida på sina egna känslor så här pass långt i efterhand. De älskade ju sin idol, och gör det fortfarande. Efter att de växt upp hör Jackson bara av sig någon gång per år, förutom under kontroverserna 1993 och 2003 då han anklagas av Jordan Chandler respektive Gavin Arvizo för övergrepp och behöver pojkarnas vittnesmål. Han har hela tiden bankat in hos var och en av dem att får någon reda på vad de gjort hamnar både han och pojkarna i fängelse. Robson drillas för att kunna svara rätt på frågorna i rättegången 2005. Idolen måste skyddas till varje pris.

Dokumentären lämnar ett starkt avtryck och många funderingar kring övergrepp på barn. Det är ju vanligt att offer inte börjar bearbeta sina trauman förrän årtionden efter att de hänt, vilket gör det ännu svårare med bevis och att säkra eventuella vittnesmål, och i det här fallet är inte den anklagade vid liv längre. Efter att Robson bestämde sig för att gå ut offentligt med vad som hänt 2013, inspirerade han Safeschuck att göra detsamma. Båda stämde var för sig Jacksons kvarlåtenskap, men alltför lång tid hade gått efter dennes bortgång. Processen har dock tagit flera år, och man kan ganska säkert förmoda att den ätit upp en hel del pengar också. Kritiska röster har fördömt dokumentären, och menar att det är just pengarna som lockar för att de är utblottade, att de är ett par opportunister som inte går att lita på eftersom de ljugit under ed förr.

Men regissören Dan Reed utgår ifrån att pojkarnas berättelser är sanna. I del två nämns att en städerska sett Jackson duscha naken tillsammans med Robson, och att hon hittat en gömma med barnporrbilder. En av jurymedlemmarna berättar nu att han visst kan se Jackson som förövare. Reed har förklarat att han inte velat involvera Macaulay Culkin och Brett Barnes, som också varit Jacksons protegéer, för att det inte är hans jobb att tvinga folk att gå ut offentligt med eventuella trauman. I mitt tyckte känns detta rätt och respektfullt. Men av alla dessa hundratals barn som kommit och gått i Jacksons liv under årens lopp, och staben av tjänstefolk och alla anställda, nog måste det ha gått att hitta några fler personer att intervjua som kunnat backa upp anklagelserna?

Inte heller finns där någon som ifrågasätter vad som presenteras i filmen. Problemet med en såpass vinklad film är att den gör oss i publiken till jurymedlemmar som får avkunna domen, men till skillnad från en verklig jury har vi bara ena sidans vittnesmål att går efter. Hur ska vi som lekmän kunna avgöra om det är sant eller ej? Hur många av oss förstår oss på trauman, har kännedom om hur pedofiler fungerar, eller vet hur man läser av vittnen? Inga expertutlåtanden finns med, utan vi får ta till oss pojkarnas berättelser och spekulera i sanningshalten bäst vi kan.

I vilket fall som helst blir man kvar med en dålig smak i munnen, för vad som presenteras är manipulation på högsta nivå. En älskad idol som utnyttjar sina fans och kallar det kärlek. Lockar bort dem från föräldrarna, får dem att känna sig så upphöjda och utvalda. Som fnissande lär dem masturbera, en hemlighet som stärker banden dem emellan. Och pojkarna gör allt för sin älskade idol! Finns där andra barn blir de svartsjuka om han försvinner in med en annan pojke på toaletten.

När blir man gammal nog att förstå att man blivit utnyttjad och inte är medansvarig, trots att man så gärna velat vara den utvalda på toaletten? Både Robson och Safechuck fick sina respektive uppvaknanden när de själva blev pappor. Barn, så försvarslösa, så sköra, hur kan man ens tänka sådana tankar? Det finns helt enkelt ingenting som kan rättfärdiga ett sådant beteende. Nej, det är fruktansvärt, men i ärlighetens namn lämnar det oss inte klokare på om det verkligen inträffat eller ej, eftersom vi varken har redskapen, kunskapen eller all information för att kunna avgöra den saken. Men jag tror att vi kommer få veta sanningen så småningom, när fler av de övriga barnen eller personerna kring Jackson väljer att tala ut. ”Leaving Neverland” må ha en del brister i hur den är strukturerad som dokumentär, men innehållet slår hårt på känslosträngarna och lämnar en hel del att grunna på efteråt. Rekommenderas.