Trädgårdsgatan 2018

Det hör verkligen inte till vanligheterna. Men jag blir lika glatt överraskad varje gång det sker. När man sett halva filmen, förundras över en fantastisk ny skådespelare man inte känner igen, och plötsligt slår det en - men det är ju hon! I det här fallet Karin Franz Körlof, med blekta ögonbryn och glåmig hy, som likt en omvänd Askungen förvandlats till en sliten narkoman.

Körlof är kanske inte ett brett namn än, men det är bara en tidsfråga innan hon blir riktigt stor. Efter "Den allvarsamma leken" och tv-serien "Vår tid är nu" blir jag imponerad av att se en helt ny sida hos den lovande skådespelerskan.

Hennes motspelare Simon J. Berger behöver nog ingen närmare presentation, men också han är fullt trovärdig som en skakig knarkare och alkoholist. Även om vi sett den här karaktären förr: farsan som vill väl, lovar att lägga av med skiten, men gång på gång söker sig tillbaka till sprutan eller ölburkarna. Både Berger och Körlof försvinner djupt in i sina rollfigurer och levererar magiskt spel.

"Trädgårdsgatan" utspelar sig under deras första sommar som par, och visas via oskyldiga barnögon. Främst genom Erik, Peters son från en kortvarig relation med ett Jehovas vittne. (”Hur fan gick det till", skrattar Linda. Jag håller med om att det känns otippat.) Linda kontrar med dottern Elin, och de två jämnåriga barnen finner varandra, medan ljuden av sex eller bråk fyller lantstället de flyttar in i.

Det är knappast prat om några mönsterföräldrar. Ifall det inte var tydligt nog, får vi i en plågsam scen se Linda sälja sin kropp medan dottern sover i bilen utanför.

Men alternativet för Erik - den stela och strikta vardagen hemma hos mammas nye man - är å andra sidan inte heller lockande. Med farsan, hans tjej och Elin får han iallafall något som liknar en familj. De må leva på chips och cola, men får iallafall stunder av skratt och värme. Även om Eriks bistra uppsyn sällan låter visa annat än missnöje.

Det snygga fotot sveper in filmen i ett höstfilter, som ger filmen en nostalgisk 70-talskänsla (året är dock 2005). Tanken är kanske att skilja på dåtid och nutid. Parallellt med barnens historia följer vi dem idag, som unga vuxna som inte setts sen den där sommaren. Erik och Elin möts på en begravning, och inser hur olika uppfattningar de har kring sina föräldrar och sin uppväxt.

Här lyckas regissören Olov Spaak att skildra något sällsynt, nämligen hur minnen kan formas om med tiden. Genom att se om vissa scener från två olika perspektiv inser vi att minnen kan spela oss ett spratt, och också hur lite barn egentligen vet om sina föräldrar. Eller snarare vad de väljer att inte veta.

Inte helt olikt Peter Grönlunds fantastiska "Tjuvheder" försöker filmen att väcka viss förståelse och sympati för samhällets utstötta. Man hoppas verkligen att saker ska ordna upp sig för Peter och Linda. Man vill att de ska klippa sig och skaffa sig ett jobb, och bli de kärleksfulla föräldrar vi fått se skymtar av.

Kusligt bra skådespeleri och ett snyggt hantverk överlag räcker gott för att rekommendera "Trädgårdsgatan", men jag önskar att handlingen var mer fokuserad. Scenerna i nutid ger berättelsen en ny dimension, men de är också för få och inte lika välspelade eller välskrivna som resten. I slutändan är det inte helt tydligt vad filmen vill berätta. Vad ska vi ta med oss hem från biosalongen? Och vem är den egentliga huvudpersonen? Är det Erik - som mest är en passiv åskådare - och har han som vuxen lärt sig någonting av den där händelserika sommaren?