Shirley 2020

Shirley Jackson var en amerikansk författare som levde mellan 1916-1965. Hennes verkliga liv kantades av neuroser och annan psykisk ohälsa. Men hon skrev sitt svajiga mående till trots flera framstående litterära verk, varav den mest kända torde vara ”The Haunting of Hill House”. Hennes make professor Stanley Hyman stöttade förvisso hennes skrivande, men bringade på andra sätt mycket olycka till henens tillvaro.

 

Filmen tar avstamp i att ett ungt par, Fred och Rose, flyttar in hos Shirley och Stanley i Vermont. Han för att assistera honom på universitetet och hon för att hjälpa henne med diverse hemsysslor. Medan Stanley och Fred åker iväg på jobb, är Shirley och Rose motvilligt förpassade till ett liv hemmavid. De två kvinnorna kommer varandra nära och utvecklar så småningom ett givande, men inte helt hälsosamt band till varandra.

 

”Shirley” är ett syrligt kammarspel, men också ett personporträtt av en excentrisk författare, en kvinna före sin tid. Den centrala figuren i spelet är givetvis Shirley, som valt bort mycket annat för sitt skivande. Hennes ofta väldigt hemska humör är resultatet av svartsjuka, ensamhet och av att alltid ha fått vara lite vid sidan av. Hon blir på daglig basis påmind om och straffad för sina val. Folk skvallrar om hennes mentala hälsa, liksom makens utsvävande affärer med andra kvinnor.

 

Shirley själv kan inte lämna sitt hem på grund av fobier och hennes trygghet har kommit att bli till ett fängelse. Ett, som hon nu får dela med Rose. ”Shirley” är på sätt och vis en film om en kvinnas martyrium, men det är också historien om en annan kvinnas desillusionerade uppvaknande.

 

Manuset av Sarah Gubbins är baserat på romanen med samma namn av Susan Scarf Merrell. Det är välskrivet, även om det dramaturgiskt spretar något. Det händer emellanåt för lite för att engagera och drivet framåt saknas, varför det ibland känns som att vi stampar på samma plats. Regissören Josephine Decker gör ändå ett fint jobb med att ge liv åt karaktärerna och deras inbördes dysfunktionella relationer. Vilket också är det som blir det mest intressanta här.

 

Den handhållna, ofta skakiga och obevekligt närgångna kameran kryper in i dramat och drar oss med sig. Det är långt ifrån en angenäm upplevelse att komma så tätt inpå, men ändå vill jag inte värja mig. Mest tack vare detta absoluta toppskikt av skickliga skådespelare. Framförallt gör Elisabeth Moss, sin vana trogen, en intill perfektion träffsäker gestaltning, av en kvinna på gränsen till ett sammanbrott. I händerna på henne förvandlas Shirley från att vara en bitter suput till att bli en människa, som vi känner med. Kameran dröjer sig ofta kvar vid Moss ansikte, som uttrycker så mycket, utan till synes minsta ansträngning. Det finns sorg, frustration, ilska och en inneboende oro, som river under ytan, och det gör nästan ont i mig att se på hennes härjat sköra anlete.

 

Odessa Young som Rose, gör också hon en övertygande insats. Det är ganska otacksamt att agera gentemot Moss, som utklassar alla, men de två kvinnorna har en kemi som bränner hål i celluloiden. Stanley Hyman spelas av Michael Stuhlbarg, som med pondus låter sin karaktärs puttrande passiva aggressivitet skvätta på allt och alla. Han är ett älskvärt äckel, som inte drar sig för att nypa kvinnor i rumpan och placera oönskade kyssar på deras läppar. Allt emedan han reciterar gamla poeter och raljerar över sin frus otillräcklighet.

 

”Shirley” påminner till intrigen, inte alls osökt, om ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” från1966. Dock saknas det ett driv för att denna ska komma upp i samma nivå. Det vill sig helt enkelt inte riktigt. Den obehagliga stämningen och otäckt ettriga fiolslingan, liksom de under lugg kastade blickarna hintar om något, som aldrig händer här. Filmen är absolut sevärd, men känns i slutändan rätt medioker. Jag kommer inte tänka särskilt länge på denna, samtidigt som jag ändå aldrig lär glömma Moss gestaltning.