Vad hände med Baby Jane? 1962

I början av 60-talet var Joan Crawford en åldrad skådespelerska med en avstannad karriär. När intressanta rollerbjudanden uteblev tog 58-åringen saken i egna händer. Bland nya romaner om äldre kvinnor letade hon efter en gripande berättelse att filmatisera. Hon fastnade för "What ever happened to Baby Jane?", en spänningsroman av Henry Farrell. Hon knöt regissören Robert Aldrich till projektet och för att se till så att det skulle uppmärksammas beslöt hon sig för att erbjuda en av huvudrollerna till dåtidens kanske mest kritikerrosade skådespelerska. En av Crawfords största konkurrenter, och värsta rivaler. 54-åriga Bette Davis. 

Det var ingen smickrande roll då Broadway-baserade Davis tackade ja till. I filmen spelar hon den tidigare barnskådisstjärnan "Baby" Jane Hudson. Långt efter att karriären som guldlockig skönsångare är över tar hon nu, påstått, hand om sin rullstolsbundna syster Blanche - spelad av Crawford. Förbittrad, alkoholiserad och sliten vältrar hon sig i minnen från fornstora dar och låter sin vrede över hur saker och ting blev rinna ut över sin hjälplösa syster. Hennes trasiga psyke speglas väl i det smink och de kläder som Davis själv valde ut för rollen. En roll som hon sätter ut i minsta detalj - från hållning till ansiktsmimik till desperata vrål.

Crawfords karaktär är mer lågmäld, om än välspelad hon också. Som barn tvingades hon leva i sin systers skugga, men som ung kvinna var det Blanche, snarare än Jane, som spåddes en lysande framtid i Hollywood. Fram tills olyckan inträffade, det vill säga. Trots att hon har förlorat både sin karriär och sin förmåga att röra sig fritt tycks hon långt ifrån så bitter som sin syster. Hon njuter av gamla minnen, och gläds åt komplimanger kring sina tidigare filmroller (som visualiseras med hjälp av klipp från filmen "Vackra Sadie McKee" från 1934). I början av filmen är hon närmast naiv kring sakernas tillstånd. Fast på husets ovanvåning tycks hon helt ha missat att hennes syster håller på att förgås i sin egen olycka på bottenplanet.

Men Blanche ska snart bli varse Janes mörka och skruvade tankar. Efter att Blanche upptäckt att hennes syster i flera år har slängt brev adresserade till henne blir det bara värre och värre. Jane påstår till exempel vid ett tillfälle att Blanches fågel flytt medan hon rengjorde dess bur, bara för att senare servera den till middag. Den kusliga stämningen tilltar i huset och förstärks av det svartvita fotots mörka skuggor. Fram växer en skräckhistoria à la Alfred Hitchcock, som måste ha inspirerat Stephen Kings "Lida". Nedklippt, med ett annat tempo, hade den dock kunnat bli mer effektivt som rysare. Nu är det istället det känslomässiga dramat som tar överhanden, mycket tack vare det starka skådespeleriet från (framförallt) Davis och Crawford.

I verkligheten skar det sig nästan lika illa mellan de två skådespelerskorna som mellan filmens systrar. Inspelningarna och efterföljande PR-evenemang försvårades av deras oförmåga att hålla sams. Trots det blev "Vad hände med Baby Jane?" en av 1962 års mest uppmärksammade och omtalade filmer. Ironiskt nog mycket på grund av just rivaliteten mellan Crawford och Davis. Men också mycket tack vare den vid tiden ovanliga och kontroversiella handlingen. Filmen beskrevs korrekt som unik, fascinerande och ruskig och dess framgångar gjorde den till en inspirationskälla för en rad efterföljande thrillers och skräckfilmer.