Nosferatu 2024

Ett hav av råttor väller fram över gatorna och farsoter sprids med vinden i den tyska hamnstaden Wisborg. Något ont och uråldrigt är i vardande. Det har slumrat fram till nu, men det är väckt av en hunger omöjlig att släcka.

 

Vem kommer att drabbas? En fager ung mö så klart! Ellen Hutter  (Lily-Rose Depp) har aldrig varit som de andra unga kvinnorna. Från barnsben har hon haft en kontakt med det översinnliga– något som skrämt hennes omgivning. I sin make Thomas (Nicholas Hoult) unge advokat har hon ett ankar som gör tillvaron trygg och stabil. Med Nosferatus intåg sätts en slägga mot det bandet.

 

Nosferatu - på romerskt språk ”den illvillige” - har inga trevliga banketter i åtanke när han anländer till sitt nya hem – genom att anlita Thomas i en ekonomisk list som drar iväg honom till avlägsna trakter. Thomas vill nämligen inte gifta sig med Ellen förrän han samlar dem en förmögenhet som garanterar det unga paret rätt livsstil. Gärna en livsstil som närmaste vännen Friedrich (en passande osympatisk Aaron Taylor-Johnson) och hans fru Anna (Emma Corrin) redan har.

 

Bill Skarsgård går in i titelrollen all in, med en fantastiskt deformerande smink och kostym - vår 34-årige export är i stort sett oigenkännlig som en insjunken, men oerhört vital längd av pergamenthud, hat och lystnad. Med gravlik stämma och odefinierbar accent skulle det kunna bli komiskt - men även det elementet ligger nära orginalets anda. Halvmesyr finns inte i Bills ordbok, den demoniskt odöde Orlok är är byggd av kotor och manliga drömmar om erövring och underkastelse.

 

Redan från de första scenerna sätter Robert Eggers sin visionära prägel på filmen – det krypande obehaget och hotet under ytan, den gigantiska skuggan som breder ut sig över omgivande stadsmiljö. Vi står inför en omätbar, outgrundlig ondska – ett onaturligt väsen som trätt genom dödens portar, men vägrat att slungas in i helvetet.

 

Den strama grå miljöerna och formella klädseln kontrasterar mot de alltmer vildsinta passioner som brinner i karaktärernas bröst. Framförallt i Ellens, som aldrig rymts i sin begränsade kvinnoroll. Handlingen exponerar sömlöst frustration som ryms i tidens diskriminerande könsroller och okunskap för sjukdomar och psykologi.

 

Lily-Rose Depp besatta rolltolkning hugger som en påle i hjärtat. Ellen är en kvinna vars öde känns beseglat – förföljd av en demonisk närvaro lika lockande som den är destruktiv.  Är stackars Thomas rätt man för henne eller kommer hon ge efter för den andra sidan? Eggers låter vägrar att sopa ambivalensen under mattan. Filmens komplexitet bär vagnslass - men bristen på ett enhetligt perspektiv tunnar ut blodet något. Är Thomas huvudperson? Ellen? 

 

Willem Dafoe gör ett inspel som kännare av det ockulta med sedvanlig energi - och blir något av en parodi på liknande roller. Bättre går det för Simon McBurneys genuint obehaglige Knock - en biroll som på egen hand lyfter "Nosferatu" från krypande gotik till skräckinjagande.

 

"Nosferatu" är lika mycket en historia som handlar om ett älskande ungt par som det är en varning för vad som händer när vi förnekar våra begär – omfamna vem du är, innan din värld rasar samman. Det är en passionerad och smart allegori över förbjuden frukt, kvinnlig sexualitet och den förtärande passionen som gör oss alla till fångar – levande som odöd. 

 

"Nosferatu" är en stilfull remake med stor respekt för förlagan, en Bill Skarsgård som går all in och lyfter Lily-Rose Depp på kartan som en skådespelerska att hålla koll på framöver.