Mother, Couch 2023

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men det var knappast det här. Lite på gott och ont. För jag tror att de förväntningar du har på “Mother, Couch” spelar en ovanligt stor roll för vad du kommer att tycka om den.

 

Jag har inte läst boken som filmen baseras på men blir bra sugen, “Mamma i soffa” av Jerker Virdborg. Är den lika vriden, lika drömsk? Är filmens senare utsvävningar direkt hämtade från förlagan eller resultatet av filmmakarens fantasifulla sinne? Ibland är svaret uppenbart, men inte här.

 

“Mother, Couch” är en samproduktion mellan Sverige, USA och Danmark. Skriven och regisserad av en svensk, den långfilmsdebuterande Niclas Larsson, men inspelad i USA med nordamerikanska och brittiska skådespelare. Jag undrar om inte den här blandningen av ursprung och livslånga intryck har sin effekt på slutresultatet?

 

Hisspitchen är enkel. Tre vuxna barn samlas när deras mamma har placerat sig i en soffa i en möbelbutik, och vägrar att lämna den. Men att beskriva resten av filmen blir inte lika självklart.

 

Ewan McGregor spelar ena sonen, som tillsammans med sin bror (Rhys Ifans) har följt med mamman (underbara, fantastiska Ellen Burstyn) till den där möbelbutiken. När modern sätter sig i en soffa och vägrar flytta på sig, tillkallas också deras syster (Laura Flynn Boyle). Men övertalningsförsöken fortsätter att misslyckas.

 

Jag hade väntat mig (och sett fram emot) ett dialogtungt kammarspel, en film som i stort sett bara utspelas på en plats. Det är det inte. Det är gott om dialog men knappast tungt. Om det är ett kammarspel, är det en kammare som rör sig genom flera dimensioner.

 

För det är här “Mother, Couch” kan förlora folk, och där den vann tillbaka mig efter en period av osäkerhet. För inledningsvis känns filmen bra men underväldigande. Skådespelarna är bra, riktigt bra, det finns inte en enda svag länk här. De lyfter också diskussionerna om uppväxt. De stärker stunderna när sanningarna kommer fram. Fast jag hade som sagt var väntat mig något mer. Något starkare. McGregors karaktär är svag och verkar aldrig riktig växa.

 

Men i takt med att filmen rör sig mer mot det drömska, mot ett drömscenario om man så vill, blir det också en unik och speciell film. Hur hänger egentligen möbelbutikens alla rum och lokaler ihop? Det är nu filmen får det där jag saknade.

 

Jag är i ärlighetens namn inte helt hundra procent säker på vad jag egentligen tycker. Jag behöver tid att tänka och antagligen se om den. Men “Mother, Couch” är utan tvekan och tvivel en film som stannar kvar hos dig, som får dig att tänka. Bara det är värt beröm.