Nope 2022

Med stora hyllningar kommer stora förväntningar. För Jordan Peele ligger de omöjligt högt efter filmerna ”Get Out” (2017) och ”Us” (2019), där isande mardrömsscenarion blandades med samhällskritik. I jämförelse framstår hans tredje film ”Nope” som en ytligare film - en rättfram popcornrulle gjord främst för att underhålla. Smart och sylvasst? Näpp. Snyggt och stämningsfullt? Definitivt.

 

Handlingen utspelar sig nästan uteslutande på en avlägsen ranch någonstans i Kalifornien. Den sköts av syskonen OJ (Daniel Kaluuya) och Emerald (Keke Palmer), ensamma sedan deras far dog under mystiska omständigheter ett halvår tidigare. Hästarna tränas för att användas i Hollywood-filmer, men affärerna tryter. Några måste säljas till den närliggande cowboy-temaparken. Fokus ligger på endast en handfull karaktärer, inklusive temaparkens ägare Ricky (Steven Yeun), under några veckor då de drabbas av oförklarliga fenomen i skyn. Varje fredag vid samma tidpunkt slås elektriciteten ut och något hotfullt kommer fram ur molnen…

 

Även om trailers redan har avslöjat delar av mysteriet så finns det många fler frågor att besvara under filmens gång. Regissören leker snyggt med våra förväntningar på genren. Emellanåt får han mig helt ur balans med att hoppa iväg på oväntade spår. Några av filmens mest våldsamma scener utspelar sig i tillbakablickar till 90-talet, då en av huvudpersonerna fick uppleva en traumatisk händelse som barn. 

 

Med saftig budget får Peele släppa loss alla sina filmiska ambitioner och gå loss i sci-fi-genren. Inspirerad av småskaliga UFO-filmer som Spielbergs ”Närkontakt av tredje graden” och Shyamalans ”Signs”, där ett fåtal karaktärer och deras möten med det okända, fascinerande och farliga står i fokus, lyckas han ändå förmedla känslan av ett storslaget äventyr, med en smygande obehaglig stämning - och en del humor för att bryta av det hela. Lite westerninfliuenser hittas också i mixen, och allting är fångat genom IMAX-kameror (ett storformat som vanligtvis används av stora blockbusters) som rattas av svensk-holländske stjärnfotografen Hoyte van Hoytema. Inte en bildruta sitter fel.

 

Det här är en lyxig produktion, ett hantverk som andas kvalitet och kärlek till filmmediet. En homage till det gamla goda Hollywood-spektaklet, gjord av en förkämpe för originella historier med unika twistar.

 

Samtidigt frågar jag mig om inte Jordan Peeles korta men urstarka karriär som regissör är på väg åt fel håll. Där ”Get Out” avhandlade rasism och ”Us” höll upp en spegel mot ett splittrat Amerika, består ”Nope” av flera lösa teman och halvbakade idéer som blandas ihop i en slags svårtydd gegga. Ser vi en lovande filmskapare sakta på väg att glida ned från sin piedestal?

 

Söker man efter dolda budskap så finns här en och annan meta-kommentar på filmvärlden och underhållningsbranschen. Peele talar om besatthet, jakten på berömmelse, och priset vi får betala. Här finns även en pik mot hur djur behandlas inom showbiz, och ytterligare en mot hur Hollywood har utraderat afroamerikaner ur filmhistorien. I ett kort klipp som härstammar från 1887 - tidernas första rörliga bilder? - syns en svart jockey på en häst. Vem han var vet ingen idag, men i just den här filmen är han syskonen Haywoods farfars farfar. Det finns säkert en tanke bakom det, men oklart vad.

 

Jag är inte säker på om varje pusselbit har sin rätta plats här, och förstår inte nödvändigtvis all symbolik efter bara en titt, men jag gillar det. För det här är trots allt en sci-fi-thriller i världsklass. Man sitter som på nålar, ovetande men ständigt nyfiken på vart Peele ska leda publiken.

 

Det finns bilder och scener i den här filmen som jag fortfarande klurar på. Gott om trådar att nysta i och frågor att smälta. En ensam sko får mig att googla sönder nätet efter svar. "Nope" är ett mysterium som fortsätter långt efter att biografens lampor tänts.