RBG 2018

Dokumentären inleds med ett citat från domaren och feministen Sarah Grimké: ”I ask no favors for my sex. I surrender not our claim to equality. All I ask of our brethren is, that they will take their feet from off our necks." Slagord som juristen, ledamoten i USA:s högsta domstol och tillika hedersdoktorn vid Lunds universitet Ruth Bader Ginsburg, 85 år, tycks ha hållit fast vid sedan födseln.

 

1956 var hon en av bara nio kvinnor, i en klass på 500, som studerade vid Harvard Lawschool. Hon var också den första kvinnan som skrev för The Harvard Law Review och Columbia Law Review. Men trots ett imponerande CV ville ingen advokatbyrå anställa henne efter examen eftersom hon var kvinna. Kanske var det den utlösande faktor som gjorde att Ginsburg sedermera vigt sitt liv åt jämställdhetsfrågor. Ett steg i taget har hon förändrat amerikansk lagstiftning, och det till kvinnors fördel.

Ruth Bader Ginsburg är ett tacksamt människoöde att skildra. Och detta gör regissörerna Julie Cohen och Betsy West med högst klassiska medel. Kollegor och familj intervjuas. Hennes liv gestaltas från A-B med en mix av arkivvideos och gamla fotografier. Ibland känns det som en filmatiserad Wikipedia-artikel, men det är förlåtligt eftersom Ginsburg är en personlighet väl värd att dokumentera. Det behövs inget intresse för amerikansk lagstiftning för att uppskatta ”RBG”, bara en nyfikenhet på en av vår tids kanske mest introverta revolutionärer.

 

Jag förstår varför unga kvinnor tatuerar hennes ansikte på armen, att hon blivit en populär förebild bland studenter. Ginsburg är inte den som står på barrikaderna, men genom enträget arbete och ett mål i taget har hon lyckats förändra livssituationen för flertalet kvinnor i USA. Hennes mor lär ha sagt att ”Be a lady. Be independent.” Underförstått att låt inte dina ilska ta överhand, det vinner du ingenting på. Och för Ginsburg tycks denna devis ha fungerat. Via inspelat material från diverse domstolar får vi höra henne tackla en rad mansplainers. Till kameran säger hon också emellanåt känt sig som en dagisfröken, varpå biopubliken fnissar.

 

Uppfriskande är också att hennes karriär tillåts stå i fokus. Familjelivet gestaltas kortfattat och okomplicerat. Möjligen något för American Dream-likt, men jag tänker att det är ett smart sätt att sälja in Ruth Bader Ginsburg till en bredare publik (det vill säga de något mer konservativa). För ”RBG” är på sätt och vis mycket större än Ginsburg själv. Genom hennes livsresa får vi ta del av hur vindarna i landet i väst har vänt. Hur saker förändrats sedan Trump blev president och hur Ginsburg numer allt oftare är ensam ledamot i högsta domstolen om att ha en ”avvikande åsikt”. Det är obehagligt att se hur rättigheter som hon kämpat hela livet för att uppnå nu åter ifrågasätts. Dokumentären är på så vis även en skildring av hur synen på jämställdhet förändrats över tid.

 

Uppgången på 70-talet och nedgången med Trumps intåg. För ”RBG” är i allra högsta grad politiskt ”vinklad”. Ruth Ginsburg är den feministiska ikon alla ombeds heja på. Och jag hejar glatt. För hon är en feministisk kämpe väl värd sin plats i historien och jag är glad att hon inte behövde dö för att någon skulle plocka upp kameran.
Eller som Gloria Steinem uttrycker det - en sann superhjälte.