En tripp till Paris 2014

Det är en rolig anekdot. Michael Nyqvist fick sitt stora genombrott genom att spela bonde i "Grabben i graven bredvid". Nu när han är internationell stjärna och ska vara med lite överallt så spelar han dansk (!) tandläkare som förför just en bondfru, spelad av Isabelle Huppert i den här franska dramakomedin. Men det är just bara en anekdot, speciellt med tanke på Nyqvists begränsade närvaro i filmen.

Fokus är istället på den ljuvliga veteranen Huppert. Hennes Brigitte lever ett stillsamt liv på landet med sin man Xavier (Jean-Pierre Darroussin), en välmenande men något grinig bonde som ger lika mycket kärlek till kossorna som hustrun. Brigitte får upp ögonen för en yngre, flirtig hunk (Pio Marmaï) när grannarna har fest och när hon missar chansen för lite otrohetsromans så söker hon upp honom i Paris med inte helt lyckade konsekvenser.

"En helg i Paris" lider av en ganska stor, genomgående brist - det är svårt att riktigt sympatisera med huvudpersonen. Huppert är precis så bra som förväntat och visst, karaktärens irrationella beteende får en någorlunda vettig förklaring mot slutet. Men det håller inte. Jag lockas aldrig att engagera mig i en småknasig jakt på en otrohetsaffär.

Knappt ens om denne vore motiverad, vilket knappt är fallet. Xavier är kanske inte någon drömkarl skildras ändå som en vanlig människa med fel och brister. Kanske är Darroussin ("Snön på Kilimanjaro", "En långvarig förlovning") för bra i rollen. Det finns en gnista i hans vänliga uppsyn som är svår att värja sig för. I jämförelse med andra filmmakar från Helvetet så är han definitivt en lammunge.

Historien i sig haltar dessutom minst sagt. Brigittes bisarrt desperata sökande efter den gräsrökande, American Apparel-anställda toyboyen tar upp en stor del av filmens tid men när det ebbar ut i ett misslyckande så introduceras helt plötsligt Nyqvists riddare i fluga och frack som är sådär fantastiskt härlig och klämkäck som män bara är på film.

I slutändan är det ännu en film om en kvinna vars vardag tas upp oavbrutet av diverse karlar. Skådespelarna bär ingen skuld utan snarare de som gör filmen sevärd, speciellt Huppert och Darroussin vars fina samspel resulterar i några minnesvärda scener. Men berättelsen är varken särskilt rolig, romantisk eller gripande. Bland alla franska filmpärlor är det omöjligt att inte någon enstaka ska misslyckas att lämna ett större intryck - och denna dussinfilm är definitivt en sådan.