Apornas planet 2001
Synopsis
En pilot kraschlandar på en främmande planet - en brutal, primitiv plats där aporna härskar och människor jagas och görs till slavar av de tyranniska djuren. Detta är premissen i Pierre Boulles klassiska science fiction-roman Apornas planet. Detta är Tim Burtons version av originalfilmen från 1968.
Info
Originaltitel
Planet of the Apes
Biopremiär
1 januari 2001
DVD-premiär
19 augusti 2004
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
SF Studios
Åldersgräns
11 år
Längd
Obegripligt ruttet
Förväntningarna var relativt höga när det stod klart att Tim Burton skulle göra en nytolkning av 1968 års klassiker ”Apornas planet”. Men trots hans visuella talang, en otrolig cast och viss förbättringspotential blev resultatet helt obegripligt ruttet.
I spetsen hittar vi Mark Wahlberg i rollen som militärastronauten Leo Davidson, vars uppdrag går ut på att träna apor inför farliga rymdoperationer. Året är 2029, och när Leo lämnar sin rymdstation Oberon mitt i en livsfarlig elektromagnetisk storm går saker och ting inte riktigt som planerat. Han sugs in i stormen, tappar kontakt med sina kollegor och kraschlandar sedan på en planet som kallas Ashlar. Att befinna sig på en främmande planet är prekärt nog, men han får också brottas med det faktum att han skickats framåt i tiden till år 5021 samt att maktbalansen mellan människor och apor har skiftat. På Ashlar är det nämligen de intelligenta aporna som styr, medan det är människorna som sitter i burar och behandlas som slavar.
Berättelsen är med andra ord väldigt lik den i originalet, fast sämre på alla sätt och vis. Istället för det öde ökenlandskapet som Charlton Heston fick kriga sig igenom hamnar vi här i den snåriga djungeln. Visst, det kanske är mer ”aplikt” att bo i djungelmiljö, men det är inte i närheten av lika intressant, varken visuellt eller narrativt. Utöver detta har man förlorat en av förlagans mest lyckade bitar när avsevärt mindre tid ägnas åt att utforska apornas värld och samhällsuppbyggnad. När man istället väljer att fokusera på de förslavade människorna – som här kan prata precis som aporna – tappar man lite av den mytologi som berikade hela den tidigare serien. Burton väljer också att göra sin egen version av originalets omtalade, ikoniska och klassiska twist på slutet, men sorgligt nog misslyckas han fatalt och reducerar det till något alldeles bedrövligt.
Produktionsproblemen som teamet hade är välkända, bland annat rapporterades det om ett manus som inte ens var i närheten av färdigställt när inspelningarna började, avskedandet av sminkören Stan Winston och turbulenta arbetsrelationer. Dessa problem – särskilt det förstnämnda – känns av så himla väl i slutprodukten, då den känns konstant obalanserad och spretig. Någon sorts emotionell investering lyckas man dessvärre aldrig bygga upp när allt känns så matt och poänglöst, det är verkligen helt omöjligt att bry sig om händelseförloppet eller karaktärerna i filmen. Att man med hela 100 miljoner dollar i budget lyckas närma sig någon sorts campy B-filmskänsla går inte heller att begripa.
Inte ens skådespelarna kan göra särskilt mycket för att hindra att båten sjunker, utan de står mest sorgset och tittar på medan det händer. Som vi vet vid det här laget kan Mark Wahlberg vara riktigt bra när han får kvalitativt material att jobba med, och det är just därför som det går käpprakt åt skogen här. Han är precis lika karismatisk som en lyktstolpe och levererar sina pretentiösa repliker helt utan liv och energi. Tim Roth går modigt nog all in med intensiteten i sin skurkroll men spelar i många scener över så det skriker om det. Helena Bonham Carter, Michael Clarke Duncan och Paul Giamatti gör allt för att inte låta superförkylda bakom sina masker, men tillsammans är de bäst i ensemblen.
Här kommer vi samtidigt till den enda aspekten som kan beskrivas som lyckad i filmen, nämligen sminket och ”dräkterna”. Efter att Stan Winston lämnade projektet togs Rick Baker in, och hans arbete är helt enastående rent visuellt. Den kusliga kombination av människa och schimpans/gorilla/orangutang som han lyckats få till ser oerhört bra ut och är nästan otäckt verklighetstrogen. Redan i originalet såg det någorlunda bra ut, men i Bakers händer tas det till en helt ny nivå. Synd bara att hans fantastiska kreationer inte fick en bättre film att pryda.
Trots detta kan det inte bli annat än lägsta betyg till Tim Burton och hans apor. Några estetiska pluspoäng kan inte täcka upp för en lam story, ointressanta karaktärer och en av filmhistoriens mest värdelösa slutscener. Man hade kunnat göra något sevärt av det här projektet och kanske till och med förbättra några bitar från originalet, men ”Apornas planet” blev istället ett tillintetgörande haveri med akut brist på både själ och hjärta.
| 9 juli 2014 16:00 |