The Whale 2022

Njae, någon omskakande omvälvande mästerverk är The Whale inte. Jag gillar verkligen filmer som utspelas i begränsade utrymmen och jag älskar starka dramer som framkallar tårar. Men någonstans på vägen blev The Whale för mycket för sitt eget bästa. Det blev lite väl teatraliskt, no pun intended då förlagan sägs vara en pjäs. Filmen består av repetitiva scener med dörrknackningar, plågade ansiktsuttryck och ett ljudspår lika tungt som Brendan Frasers CGI fat-suit. För att inte tala om den ilskna dotterns och kristna gästens överspel. Betyg 3/5

Nu i Oscarstider är det mycket filmer att plöja igenom inför den rådande galan som ska äga rum imorgon natt. Därav har jag varit på bio och sett filmen “The Whale” som skådisen Brendan Fraser har nominerats för i kategorin Bästa Manliga Huvudroll. Vad jag tyckte ska jag strax berätta i denna recension. Men först lite om filmens handling, I Darren Aronofskys 3-faldigt Oscarsnominerade "The Whale" spelar Brendan Fraser Charlie, en engelsklärare vars tid är på väg att ta slut. I ett sista försök till försoning försöker han återknyta kontakten med sin förlorade dotter (Sadie Sink) och ställa saker till rätta. Med sitt stora hjärta och skarpa intellekt gör han sitt yttersta för att konfrontera djupt begravda sorger och den undertryckta kärlek som förföljt honom i årtionden. Brendan Fraser är ingen skådespelare jag är ett fan av. Egentligen brukar jag lista honom som en av de sämsta skådisarna som Hollywood har att erbjuda. Men försnacket om filmen “The Whale” och och Frasers Oscarsnominering i kategorin Bästa Manliga Huvudroll fick mig intresserad. Utan höga förväntningar med eventuella möjligheter till att bli positivt överraskad så gav jag ändå till slut filmen en chans på bio. I jakten på att bli tagen som en prisbelönad och respekterad skådespelare som kan vilken skådis som helst överraska. Och överraskad blev jag. Brendan Fraser spelar en person tyngd av sorg kring att han blev förälskad i en man och därmed lämnade sin fru och 8-åriga dotter. Sveket mot dottern och hans älskades självmord har tyngt honom till den grad att han inte på flera år har lämnat sitt hem. Istället har han slängt i sig en massa mat till den grad att han blivit så överviktig att han inte kan röra sig mer än begränsat innanför husets väggar. Han har isolerat sig ifrån omvärlden och det enda han vill är att försonas med sin dotter. Samt trygga hennes framtid i vetskapen om att hon växer upp till en bra person. När vi får följa honom så har han prognosen att han kommer att dö om några dagar om han inte uppsöker sjukhus och får hjälp. Han vill inte till något sjukhus. Han vill bara dö, men reda ut saker först. En sådan historia luktar Oscarsstatyetter lång väg och Brendan Frasers gestaltning av den här komplicerade karaktären gör att man inte känner igen honom. Han är överviktig till oigenkännlighet och hans snälla ögon skänker värme till karaktären. Han gör sitt yttersta och brinner för den här karaktären. Så det råder ingen tvekan om att han är värd respekt och ett pris för den prestationen. I hans isolerade omgivning finns också personer som gestaltas med begåvning. Framförallt dottern Ellie som spelas av “Stranger Things” stjärnan Sadie Sink är något som skänker kvalitet åt filmen “The Whale”. Hon får spela ut alla sina känslouttryck ifrån svåråtkomlig och ibland elak till känslosam och skör. Även skådespelerskan Hong Chau gör en fin gestaltning av Brendan Frasers karaktärs bästa vän och tillika den som tar hand om honom hemma. Regissören Darren Aronofsky som står för regin har gjort ganska udda och konstnärliga filmer tidigare. Så jag trodde att den här filmen skulle kunna bli knepig att förstå sig på. Men icke. Det är en mörk, men väldigt varm film om att ställa saker till rätta innan man dör. En fin film om försoning. Samt så är det en inspirerande film om skrivandet som skaparkonst. Hur man kan utrycka sig och växa som människa bara genom att använda ärliga ord. Det kan vara ett sätt att bygga broar mellan människor och läka det som brutits ner. En överviktig person som äter sig fram till döden kan man ha svårt att få sympati för. Men Brendan Fraser lyckas skänka den värme som behövs för att man ska få sympati för karaktären och hoppas att han uppnår det han vill innan han stämplar in. Det blir ett överraskande högt betyg med tanke på att jag inte annars gillar Brendan Fraser. Mitt betyg till filmen “The Whale” är 5/5.

Filmen är otroligt berörande, dock har den sina skavanker. Tonårsdottern spelar över och det blir lite repetitivt med alla dörrknackningar etc Ibland påminner den en hel det om American beauty, dock mycket mer smärtsamt socialrealistisk. Men den stora behållningen är Brandan Fraser, herregud vilken otroligt gripande gestaltning han gör. Man blir helt blown away, känns som en självklar Oscar. Tycker slutet blev lite forcerat men tårarna forsar ändå på vägen ut.