The Big Bang Theory 2007-2019

”Big Bang Theory” började som en serie om två nördiga killar som ville lära känna den sexiga granntjejen.  Sju år senare ser vi en ensembleserie i paritet med ”Vänner” och ”How I Met Your Mother”, med kärlek, vänskap och vetenskap som huvudingredienser. 


”Big Bang Theory”, serien om ett gäng socialt dysfunktionella genier, är en avkomma från Chuck Lorre som också är mannen bakom serier som ”2 och ½ män”, ”Mike & Molly”, ”Roseanne” och ”Dharma & Greg”. Hösten 2014 kan man se den åttonde säsongen på CBS i USA.


Att ”Big Bang Theory” är USA:s populäraste TV-komedi och har snurrat i sju säsonger är konstigt och samtidigt inte. Serien har varit ganska mycket same same sedan starten och dramaturgin för varje avsnitt är väldigt inrutad och följer ett starkt etablerat format. Å andra sidan så funkar väl just den här repetitionen väldigt väl. På Kanal 5 snurrar minst tre avsnitt, gamla eller nya spelar ingen roll, per dygn.
 Något som också underlättas av den här hårda formateringen är att kronologi nästan inte är nödvändig. Jag har aldrig följt ”BBT”, men ändå sett minst 75% av alla avsnitt, säkert i en helt ologisk följd, men det har aldrig förstört upplevelsen eller gjort mig förvirrad över handlingen. 


Men ok, vad handlar den om? Vi har en handfull nördar. Forskare, vetenskapsmän, ingenjörer. Nördar. Naturligtvis är de alla smartare än gemene Mensa-medlem men då deras briljans inom sina fält är så stor så har helt enkelt andra egenskaper fått ge vika. Hur man pratar med kvinnor, hur man beter sig i sociala sammanhang, och så vidare. 


Vi följer Sheldon (Jim Parsons), Leonard (Johnny Galecki), Howard (Simon Helberg) och Raj (Kunal Nayyar). De två förstnämnda delar lägenhet och mittemot dem bor blonda, positiva, snygga, men kanske inte med de vassaste knivarna i lådan, Penny (Kaley Cuoco).


I början hade serien lite problem med om man som publik skulle skratta med eller åt nördarna, innan man landande i att man nog skulle skratta med dem. Ett annat problem var bristen på kvinnor. I säsong fyra plockades fler kvinnor in i serien. Amy (Mayim Bialik) och Bernadette (Melissa Rauch) blev snart huvudkaraktärer likt de andra, och inte som några sexiga attribut utom som smarta, vetenskapstjejer och tillika nördar. 


Jim Parsons har vunnit flertalet Emmys för sin roll som den neurotiska teoretiske fysikern Sheldon. Så smart men ändå så hopplöst bortkommen. Parsons styrka ligger i förmågan till fysisk komik och att leverera sina vassa repliker. 


Säkert kan många med en nörd inom sig hitta igenkänning i de ibland obskyra referenserna till ”nördkulturen” (sci-fi, serietidningar, TV-spel, etc.) och den ”kulturkrock” som sker mellan The Girl Next Door och forskarna.


”BBT” är förmodligen också den första och enda sitcom som har en science consultant i sina eftertexter. En man som ger dem råd kring handling, dialog och detaljer kring det vetenskapliga innehåller och som tydligen skriver alla formler som dyker upp på tavlor i lägenheten eller i forskarlabbet. 


Men serien som för sju år sedan började med två nördiga killar som ville lära känna den sexiga granntjejen har ändå under åren växt sig till en ensambleserie i paritet med ”Vänner” och ”How I Met Your Mother”, med kärlek, vänskap och vetenskap som huvudingredienser. 


Jag vill lämna er med mitt favoritcitat från onelinermaskinen Sheldon Cooper: “If outside is so good, why has mankind spent thousands of years trying to perfect inside?”