På västfronten intet nytt 2022

Innan jag skulle recensera den här nya filmversionen av Erich Maria Remarques hyllade roman publicerad 1929 så såg jag om den första filmatiseringen från 1930. Det ångrar jag inte. Det gav perspektiv till upplevelsen.

 

Berättelsen följer 17-årige Paul Bäumer (Felix Kammerer) när han och hans tre vänner år 1917 bestämmer sig för att uppfyllda av patriotiska slagord ta värvning i den tyska armén. Kriget förespås bli kort och segern anses säker. Istället hamnar de i ett långvarigt helvete i skyttegravar där rädda pojkars blod blandas med lera. Samtidigt följer vi delegaten Matthias Erzberger (Daniel Brühl) när han försöker förhandla fram en vapenvila och ställs mot rent förödmjukande villkor för sitt hemland.

 

Vissa ändringar har gjorts i manus i jämförelse med den äldre versionen. Istället för att fokusera helt på soldaternas lidande i fält så har man lagt till skildringen av det politiska maktspelet i ett parallellt sidospår. Detta gör berättelsen mindre personlig, men det ger på ett intelligent sätt mer förståelse för det som händer. Kontrasten mellan svälten och smutsen i skyttegravarna och de rena salongerna med gott om mat fördjupar dessutom det pacifistiska budskapet.

Även fokuset i skildringen av soldaterna är aningen flyttat. Istället för att tillbringa större delen av filmen med att skildra vänskapen mellan de fyra unga männen som vi först möter så får vi i första hand följa en annan grundläggande relation som är viktigast i slutet. Det gör den här versionen rakare. Viktiga sekvenser som i originalet presenterades med humor placeras in i seriös krigsmiljö istället. Jag föredrar den här råare versionen.

Där originalet predikade sin pacifism så visualiserar den här filmen istället misären för att framföra budskapet att krig är omänskligt. Poesin från den tidigare versionen tonas ner. Vi får ändå repliker som "Människan är ett odjur" levererade med inlevelse. Manuset är starkt i sin balans mellan historielektion och den skildring av självupplevt trauma som Remarques roman var. Det är sakligt utan sentimentalitet i övermått. Samtidigt känns vissa scener som bajonetthugg i hjärtat att uppleva.

 

Scenografin återskapar skyttegravarnas lerbestänkta miljö oerhört realistiskt. Högarna av döda kroppar ger en extra mardrömslik känsla till de trånga gångarna som kameran glider fram i.

 

Atmosfären i de underjordiska krypin där soldaterna gömmer sig från fiendens bomber är kvävande klaustrofobisk. Scenerna från den politiska arenan centreras till en tågvagn. Där är känslan lyxig och man får intrycket att mycket fokus lagts på att återskapa detaljer från den verkliga vagnen som avtalet skrevs på i den 11:e november 1918.

Fotot tar tillvara alla detaljer. Kameraarbetet växlar skickligt mellan kaos och stabil återhållsamhet i rörelserna. Filmen är visuellt sett en konstnärlig njutning från början till slut. Det inledande harmoniska lugnet innan allt exploderar i brutalitet hanteras briljant. Musiken hålls tillbaka. En slinga bestående av tre ackord används för att bygga intensitet på några få väl valda ställen. Annars är bomberna som faller och gevärsskotten soundtracket. En stor fördel för filmen är att den är gjord med tyskt tal. Det känns mer autentiskt än det engelska tal som originalfilmen hade. 

Skådespelarna är fantastiska ner till minsta biroll. Kammerer är enormt trovärdig. Speciellt i filmens viktigaste scen som involverar en långsamt döende soldat i ett lerigt skyttevärn så imponerar han. Brühl visar åter igen vilken kameleont han är. Träningen av de unga soldaterna har i stort sett slopats helt i manuset och vi kastas rakt ner i leran på slagfältet med karaktärerna. Trots detta hastiga karaktärsbygge så känner vi ändå tack vare skådespelarna omedelbart med de människor vars liv vi tar del av.

Jag insåg under den här filmens gång att det bästa sättet att få ut maximalt av den här versionen är att se båda versionerna efter varandra. Trots att detaljer i slutet skiljer sig så kompletterar de varandra fint och ger en fyllig bild av händelseförloppet på två fronter. Det påminde mig om hur filmerna "Dunkirk" och "Darkest Hour" kompletterade varandra som historieskildring. Givetvis står 2022 års version stadigt på egna ben som omskakande antikrigsfilm. För en gångs skull så kan en nyinspelning av en klassiker mäta sig fullt ut med originalet.