Long Shot 2019

Gillar man romantiska komedier är ”Long Shot” ett måste! Upplägget är som en sort omvänd Askungesaga, där den klunsiga Bridget Jones-karaktären eller luspanka Pretty Woman-karaktären ersatts av en manlig dito. Fred Flarsky (Seth Rogen) är en progressiv journalist i Brooklyn med höga ideal vad gäller världsordningen och mindre höga ideal vad gäller den personliga omvårdnaden. Charlotte Field (Charlize Theron) är en framgångsrik politiker med sikte på att bli nästa amerikanska president. Fred är en ovårdad slusk som går runt i samma jacka filmen igenom. Charlotte är smart, sofistikerad och vacker. De båda har absolut ingenting gemensamt, förutom att hon suttit barnvakt åt Fred som tonåring, vilket lämnat djupa spår hos honom då hon varit hans stora barndomsförälskelse.

Slumpen för dem samman och det slutar med att Charlotte anställer Fred för att skriva hennes tal. Alla är dock inte lika entusiastiska över samarbetet, och särskilt Charlottes rådgivare Maggie Millikin (June Diane Raphael) vill gärna ha bort honom. Opinionsundersökningen visar nämligen att Kanadas premiärminister James Steward (Alexander Skarsgård) är den perfekta romantiska partnern för Charlotte men Fred står i vägen. Skarsgård lyckas för övrigt göra mycket av sin lilla roll, när han går från en attraktiv start till att bli en avtändande uppenbarelse som osexigt sörplar i sig sina ostron och skrattar i falsett. Vi ser honom genom Charlottes ögon – ju mer hon faller för Fred, ju mindre attraktiva blir andra män omkring henne. 

Att Fred och Charlottes kärlek går först bankas in helt utan logik på klassiskt romcom-manér. Efter att Fred har stöttat Charlotte och fått henne att hitta tillbaka till sina forna ideal, hamnar de på en tillställning där hon har tre timmar på sig att charma gästerna för att att bekämpa klimatpåverkan och rädda världen. Vad gör hon istället? Går in med Fred till ett hemligt rum för att hångla.

Filmen vann publikpriset på SXSW i våras och det är lätt att förstå varför. Den är lättillgänglig och bjuder på många skratt. Jag såg den på en branschvisning i New York och folk skrattade högt och ofta, vilket är ovanligt, och hörde jag inte rent av en unisont ”aaaw” från salongen mot slutet i kärleksscenen? Filmen är charmig och lättsam med en rollista av folkkära skådisar. Skämten är av det slaget som att när Charlotte diskuterar de tre största miljöförorenarna, invänder Fred att när han ätit mjölkprodukter är han en av de största mijöförorenarna. Vi svenskar kommer nog att notera det Alpliknande lansdskapet utanför slottsfönstret när Fred och Charlotte är på bankett hos Kung Carl Gustav i Sverige, och kanske skratta lite extra åt Freds midsommarstångsinspirerade folkdräkt, som enligt filmen, folk går runt i.

Här finns inte så lite politiska samtidskommentater. Den sittande presidenten, President Chambers (Bob Odenkirk) är blasé och vill inte vara president, utan tänker satsa på en bana inom underhållning i stället. Han är motståndare till Charlottes klimatplan och porträtteras som lite allmänt korkad. Skarsgårds karaktär är misstänkt lik premiärminister Justin Trudeau medan Charlotte som siktar på att bli den första kvinnliga presidenten får representera Hillary Clinton. Kängor kommer både till höger och vänster. Men det är egentligen oviktigt – behållningen av en lättsam romcom är att vi faller för karaktärerna, och hoppas på att de får varandra till slut.

”Long Shot” har en alltigenom ultra-sympatisk rollista och det är ett nöje att se dem tillsammans på vita duken. Filmen är dock något lång och innehållet räcker inte riktigt till för att fylla ut de två timmarna och fem minuterna. De lättsamma skämten kan slå lite väl lågt under bältet ibland, och jag skulle nästan vilja likställa dem med något mer sofistikerade collegefilmsskämt. Därför kan jag inte ge filmen något av de högra betygen, men tre starka poäng är den definitivt värd. Rekommenderas!