Mrs. Fletcher 2019

Skaparen av ”Mrs. Fletcher”, Tom Perrotta, har tidigare skrivit böckerna ”Election” och ”Little Children”. Svarta komedier där förbjudna sexuella relationer är ett karaktärsdrivande tema. Sexualitet spelar också en central roll i ”Mrs. Fletcher”. Eve Fletcher som genomsvettig packar sin sons saker inför flytten till universitetet medan han ligger i rummet bredvid och skickar dickpicks och sextar.

 

Till skillnad från ”Better Things”, ”SMILF” och ”Gilmore Girls” fokuserar ”Mrs. Fletcher” på hur man som ensamstående mamma hanterar det tomrum som uppstår då barnet flyttat ut. Ska vi tro Tom Perrotta onanerar man: på köksgolvet, soffan, sängen med mera.

 

Eve Fletcher är 45 år. Hon är chef för ett ålderdomshem och när ett vagt skrivintresse. En till synes alldeles vanlig kvinna i medelåldern och som sådan dessvärre ingen vidare intressant tv-seriekaraktär. Men i kontrast till hennes grå, om än snygga, persona är hennes onaniscener desto mer fantasifulla. Här skiner Tom Perrottas svarta humor igenom, exempelvis när Eve, inspirerad av porr, försöker spanka sig själv samtidigt som hon pratar dirty. Han har verkligen lyckats fånga onanins variationsrikedom och ett mycket tragikomiskt, dåligt ligg. Eves sexualitet återspeglar hennes ambivalenta förhållande till närhet och ensamhet.

 

Men det är inte bara hennes kåthet som belyser dessa ämnen. Den ses också hos hennes son Brendan som ligger mekaniskt och ofrivilligt pratar nedlåtande till sina partners. Och hos en äldre herre på ålderdomshemmet som öppet tittar på porr i sällskapsrummet medan tanterna knypplar. Dessa emellanåt smått plågsamma sexscener förenar karaktärerna och väcker flera frågeställningar kring sex och porr på ett nyanserat sett utan att tala om för publiken vad den ska tycka. Sexscenerna är också det bästa med serien. 

 

Förlösningen av Mrs. Fletchers sexuella spärrar blir drivande för handlingen. Dessvärre kan jag inte låta bli att undra varför hon väntat med att utforska sina fetischer till efter att sonen flyttat ut. Jag förstår att det med småbarn är svårt att få tiden att räcka till, men det blir för uppenbart tillrättalagd för historiens skull.

 

En mängd scener lider av direkt dramaturgiskt effektsökeri. Berättelsen lyfter aldrig riktigt utan vilar ständigt på klassiska berättarknep som är 100 procent förutsägbara. Dialogen är också sömnig. Den saknar finess. Bara vid några få tillfällen sägs någonting som sticker ut- Exempelvis då en väninna till Eve kallar sin dotter för ”little bitch” för att hon lånat hennes jacka. Eller då Eve refereras till som en ”Skinny milf goddess”. Men de kompenserar inte ett par riktigt långa dansscener som platsat bättre i en musikvideo.

 

Att Mrs. Fletcher inte heller är tillräckligt intressant att följa i sig själv märks på att serien ständigt bjuder in nya sidokaraktärer. De i sin tur får för lite utrymme för att växa, men samtidigt tillräckligt mycket för att distrahera tittaren från huvudstoryn. Resultatet blir att jag till slut inte vet om serien handlar om hennes ensamhet, om porrens för- och nackdelar, om en ung cis-mans sexuella och känslomässiga förvirring, om en dement gubbe som runkar i tv-rummet, om en snickare som förlorat sin far, om en transa som blir kär i sin elev eller om en autistisk halvbror.

 

Jag uppskattar Tom Perrottas försök att belysa en medelålders kvinnans sexuella frigörelse, men som sådan borde han lagt mer energi på sin huvudperson. Resultatet blir dessvärre som ett halvengagerat onaniförsök där man till slut bara kommer lite sådär halvt.