Baby Driver 2017

Ansel Elgort (från bland annat ”Förr eller senare exploderar jag”) är den fåordige men blixtsnabbe Baby som kör flyktbil åt den mystiske gangsterbossen Doc (Kevin Spacey). Han lider sedan barndomen av tinnitus och måste lyssna till musik för att dämpa bruset i öronen. (Musiken är det som också ger honom farten och spelar alltså stor roll i filmen.)

 

Baby står i skuld till Doc men är bara en flykt från att kunna lämna den undre världen. Efteråt planerar han ta med sin nyfunna kärlek Debora (Lily James från ”Askungen” och ”Downton Abbey”) på en oändlig road trip. En sista tur betyder dock sällan den sista och när bossen ber Baby om ytterligare en tjänst förstår han bättre än att tacka nej.

Edgar Wright, mannen bakom filmer som "Hot Fuzz" och "Scott Pilgrim vs The World", har alltså både skrivit manuset och regisserat "Baby Driver". Hans tidigare alster skvallrar om att han är en person som gillar att kombinera action med hejdlös humor, och även om detta är mer nedtonat rent komiskt så känns hans hantverk igen på sina håll. Dessutom är den motsägelsefulla kombinationen tralliga beats och extremt blodsplatter, som vi tacksamt nog får se ganska mycket av mot slutet, väldigt trivsamt om man är lagd åt det hållet.

Det är verkligen en drömrollista som Wright har skapat ihop här och förutom Spacey, Elgort och James återfinns bland andra John Hamm som den romantiske psykopaten Buddy och Jamie Foxx som den högst instabila Bats bland rollerna. Karaktärerna (förutom möjligen Elgorts Baby) är egentligen inte så mycket att hänga i julgranen, inte heller är intrigen särskilt anmärkningsvärd, men det är trots det väldigt välspelat och framförallt extremt underhållande.

 

Filmen klockar på närmare två timmar men Wright lyckas med bravur skapa både nerv och tempo från första början till det väldigt explosiva slutet. Det är tydligt att detta är regissörens hjärteprojekt och hans engagemang verkligen känns i varje bildruta. Förvisso är det ganska tunt mellan de ösiga varven och intrigen har vi sett förr, men det är med största passion som Wright skildrar även de mer banala händelserna.

Det hade kunnat bli ännu bättre och det funnits lite mer substans mellan raderna, men oavsett så är ”Baby Driver” som en lite lättsammare variant till Nicholas Winding Refns briljanta ”Drive” för några år sedan mycket sevärd. Den är fartfylld, spännande och låter framförallt riktigt bra. Gillar ni som mig snabba bilar och skön lite äldre musik har ni en del här att hämta, så länge ni håller ner förväntningarna på andra håll. Detta är välgjort, snyggt koreograferat och tempot är på topp, så även om filmen mår vara lättglömd efteråt underhåller den ordentligt under tiden den och bildäcken rullar.