Trollkarlen från Oz 1939

En tornado sveper med sig flickan Dorothy och hennes hund Toto till en värld någon annanstans där de möter nya vänner men också fiender. För att hitta hem igen måste Dorothy söka upp bygdens trollkarl, vilket visar sig vara svårare än hon först trodde.

Jag är skeptisk till filmer som kallas världens bästa, mest kända, världens det ena... eller det andra. "Trollkarlen från Oz" har kallats alltmöjligt sedan det begav sig, så jag behåller reservationerna ett tag, men måste erkänna att den åtminstone är väldigt känd för även om man inte har sett filmen, så känner nog de flesta i min ålder till berättelsen om Dorothy, plåtis och fågelskrämman. För att inte tala om de berömda ledmotiven!

Filmen kammade hem många Oscarstatyetter, bland annat för bästa originallåt - "Over the Rainbow" - och har sedan dess varit en enorm publikmagnet.

Det hela börjar i ett dammigt Kansas. Det är en brunaktig ton över det svartvita när vi får lära känna Dorothy och hennes hemmaomgivning. Det dammiga blir framförallt en fin kontrast till filmens senare mer färggranna del men skildrar även miljön mycket bra då åkerlandskapet upplevs på den här sidan rutan precis sådär grusigt och liksom brunt. Djupet i fotot samt några andra visuellt snygga detaljer fångar min uppmärksamhet till en början och jag undrar hur de gjort det? Om de har gjort det? Eller om det är restaureringen på senare tid som trollat bort skarvarna? Det spelar ingen roll egentligen utan jag är tacksam över kvaliteten på fotot och det andra som överlag är väldigt bra och detta alltså i en film från 1939.

När jag plötsligt och utan större ansträngning tränger undan åldersfascisten i mig och glömmer bort att det nu är 75 år sedan det hela blev till, breder sig så till sist sagovärlden och dess magi ut framför mig på riktigt.

Sagan inleds när Dorothy gjort sin lilla tornadotripp och vaknar upp ovan regnbågen där en mångfald av vackra färger och figurer möter henne. På 30- och 40-talet var det fortfarande nytt med färg på film så jag kan bara gissa hur detta spektrum mottogs av publiken då, när jag själv efter bruna dammet idag nästan börjar fnissa i ren förtjusning.

Inte bara tekniskt och färgmässigt är "Trollkarlen från Oz" ett mästerverk, den innehåller allt som en saga ska innehålla. Vilken berättelse som helst egentligen skulle vinna på att ha en så strukturerat och omsorgfullt berättad historia i botten med figurer lika färgstarka som sin omgivning. Tempot är dessutom uppiggande högt och skådespeleriet och replikerna känns förvånansvärt fräscha hela vägen.

Med det sagt, finns dock även partier som inte riktigt lyckas visa upp en önskvärd fräschör och det är också de som till sist drar ner slutbetyget. Tyvärr för ibland de ambitiöst skapade kulisserna och kostymerna tankarna till teater, vilket kan vara bra, men blir här för konstruerat. Några av specialeffekterna får mig också att småfnissa av andra än förtjusta anledningar, fastän jag samtidigt gläds åt äktheten och är nöjd över att få slippa sladdriga dataanimerade typer.

Dorothys sökande efter trollkarlen är, med dessa parenteser tillagda, mycket underhållande. Äventyret är omväxlande roligt, galet och spännande och hela tiden ackompanjerat av trivsam musik som sammanfattningsvis bör tilltala hela familjen.

Även så här 75 år senare.