Passengers 2016
Synopsis
En rymdfarkost är på väg till en avlägsen koloniplanet med tusentals människor ombord, när det blir fel i en av sovkapslarna. Med resultatet att en av människorna vaknar upp 90 år för tidigt. Av rädsla för att åldras och dö ensam. så bestämmer han sig för att väcka ännu en passagerare...
Info
Originaltitel
Passengers
Biopremiär
21 december 2016
DVD-premiär
15 maj 2017
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
United International Pictures
Åldersgräns
11 år
Längd
Både för rymdnörden och romantikern
Vinterns perfekta dejtfilm varvar kärleksdrama med sci-fi-spänning på ett ödelagt rymdskepp. Upplägget är rätt unikt, men trots att ”Passengers” snuddar vid intressanta, existentiella frågor stannar ambitionsnivån vid en underhållande popcornfilm - varken mer eller mindre. Snygga och charmiga huvudroller är bara ett plus.
Innan "Passengers" släpptes hörde vi jämförelser som "Titanic i rymden" och "en romantisk Gravity". Den här mixen av kärleksfilm/katastrofrulle i yttre rymden ser vi inte ofta. Regissören Morten Tyldum förvandlar Jon Spaihts (”Prometheus”, ”Doctor Strange”) manus med tryggt handlag till en snygg och tajt popcornrulle, där både rymdnörden och romantikern får sitt.
Spelplatsen är Avalon, ett passagerar-rymdskepp som ska ta 5000 jordbor från en överbefolkad planet till en utopisk koloni i en galax långt bort. Resan tar 120 år så av praktiska skäl ska alla sova djupt tills det bara är några månader kvar. Men ni vet själva hur det är med teknik, och vad Murphys lag säger om saken. Plötsligt vaknar Chris Pratt och Jennifer Lawrence upp till en skrämmande insikt: det är 90 år kvar till deras destination, och de är så gott som ensamma ombord.
Besättningen slumrar gott. Det finns ingen chans att kontakta Jorden. Känslorna av panik, ensamhet och hopplöshet blir så småningom till en spirande kärlek mellan Jim och Aurora. De är trots allt de sista människorna de någonsin kommer att se.
Chris Pratt spelar Jim, mekanikern som drömmer om ett bättre liv. Hans småkaxige fixare lättar upp stämningen likt Matt Damons karaktär i "The Martian". Jennifer Lawrence är journalisten Aurora som är beredd att vänta i 120 år på sitt livs story. Det kanske inte direkt sprakar av kemi mellan de två, men båda är karismatiska nog för att på egen hand bära upp blockbusters - de har de bevisat flera gånger förr.
Snygga skådisar åsido; det ett fascinerande tema som målas upp i ”Passengers”. Lite som att vara strandad på en öde ö, förutom att ön är en futuristisk oas som färdas genom rymden.
Jag vill stanna längre ombord och bara få utforska varje vrå i detta enorma, flygande lyxhotell. Jag vill veta vilka filmer som visas i biografen, umgås mer med den artige androiden (Michael Sheen) som serverar whisky och bartender-klyschor. Jag vill veta mer om företaget bakom Avalon, för Homestead är ju garanterat ett ondskefullt och girigt bolag som alltid i dessa historier - eller?
Tyvärr missar norske Tyldum (”Huvudjägarna”, ”The Imitation Game”) flera chanser att göra något riktigt minnesvärt. Han stressar framåt och rusar förbi tillfällen där vi gärna kunde få fördjupa oss och förlora oss i både miljöer och karaktärer för en stund. Men runt hörnet väntar alltid en ny överraskning och Tyldum är ivrig att hålla tempot uppe. Det gör han, och jag förstår att filmen ska vara en produkt för den popcornknaprande mainstream-publiken… men för egen del hade jag nog hellre sett ett tretimmars rymdepos som kunde gått till historien som en ny klassiker.
Från en underhållande och lättsam inledning går filmen över till en nagelbitande kamp för överlevnad. För när Avalon drabbas av vajsing i maskineriet blir det svettigt. Det börjar med små detaljer som att robotdammsugarna får en knäpp, och tekniken ombord spårar så sakta ut allt mer. I några spektakulära scener slår gravitationen av. Det är en film att uppleva på riktigt stor duk med maffigt ljud.
Den som letar filmreferenser kan känna igen spår av flera gamla godingar, som ”2001”, ”Alien” eller ”The Shining”. Men ”Passengers” själv flyger inte i samma liga som ovan nämnda filmklassiker.
Jag älskar miljöerna, och det futuristiska upplägget känns kittlande och tillräckligt trovärdigt. Filmen har en bra grund att stå på, och att två av de hetaste filmstjärnorna just nu nu klev ombord är ett stort plus. Riktigt nöjd skulle jag bli av lite mer tyngd i själva storyn. Ambitionsnivån kunde ha suttit högre, tycker denna kräsna sci-fi-tittare, men som underhållning och ögongodis gör de ju precis vad man väntar sig.
Skriv din recension
Användarrecensioner (4)
Jag måste börja med att säga att jag inte tror på rymden och att jag tycker att filmer om rymdresor känns som ett sätt för NASA att marknadsföra rymden som koncept, och det blir lätt töntigt. Med det sagt så tycker jag att filmen rent filosofiskt är intressant och jag måste säga att jag njöt mer eller mindre hela filmen av både handling och karaktärer. Jag avskyr romanser men jag har alltid haft en grej för att bli ihop med nån för att det inte finns nån annan att välja. När jag var liten fantiserade jag till exempel ständigt att jag hade en egen grott-pojke i skogen och att alla andra dött. Hur som helst så tror jag att jag har funnit en ny favoritfilm i denna film.
Vinterns romantiska film utspelar sig i rymden! Ombord på en rymdfarkost med 5000 passagerare som ska bosätta sig på en ny planet, vaknar två passagerare 90 år förtidigt då deras rymdkapslar är trasiga..
Tyckte den hade allt, komedi, spänning, kärlek och skräckångest som kan komma när man inser sitt öde ensam ute i rymden, några lite väl för vältajmade händelser men men det är film, vad ska man begära:) Huvudsaken är att den tillför något och underhåller och det gjorde den verkligen, allt från tårar, skratt och några bit på naglarna...filmen får en 4a i betyg...
Cast: Jennifer Lawrence, Chris Pratt, Michael Sheen mfl..
AAAA
Jag har nu varit och sett science fiction filmen "Passengers" som jag inte visste så mycket om i förväg mer än att Jennifer Lawrence och Chris Pratt har huvudrollerna. Därför gick jag in på biografen utan förutfattade meningar. Vad jag tyckte om filmen kommer jag snart att berätta med denna recension. Men först lite om handlingen.
Resan för två passagerare ombord på ett rymdskepp, som transporterar dem till ett nytt liv på en annan planet, tar en livsfarlig vändning när deras stasiskapslar av någon mystisk anledning väcker dem 90 år innan de når sin destination. Medan Jim (Chris Pratt) och Aurora (Jennifer Lawrence) försöker lösa mysteriet bakom det tekniska felet, börjar de bli förälskade i varandra, utan att kunna motstå attraktionen som finns mellan dem. Samtidigt hotas deras liv av att skeppet håller på att haverera och av sanningen bakom deras för tidiga uppvaknande.
En smetig såpa i sci-fi format har en annan recensent skrivit. Och den bryter emot alla regler för hur en science fiction film ska se ut. Detta håller inte jag med om. Det blir förvisso en del klyschor då Jennifer Lawrence karaktär vaknar upp. Men det livar upp stämningen. Chris Pratt är rolig och har en nyans av svärta i sin humornyanserade framtoning. Men han klarar inte att lyfta en hel film på egen hand. Det krävs en söt och talangfull kvinnlig skådespelerska vid hans sida för att dra igång intrigen och sprida lite varma nyanser i storyn. Jennifer Lawrence är rätt person att axla den uppgiften. Med en sexighet och en hårdhudad överlevarattityd skapar hon kontraster i handlingen. Och en romans karaktärerna emellan känns naturlig.
Man behöver inte analysera på djupet. Filmen handlar om två personer som blir väckta för tidigt på en rymdstation och tvingas att leva sina liv i total isolering. Men det bjuds i deras omgivning på vackra visuella miljöer. Majestätiska galaxer och stjärnor. En häftigt modern rymdstation uppdelad i olika samhällsklasser som för tankarna till filmen "Titanic".Här väntar dock inget isberg de ska kollidera med. Men att det är en katastrof de ska råka ut för ute i galaxen kan den vane filmtittaren snabbt räkna ut.
Jag gillade filmens enkelhet. En annan film inom science fiction genren som jag nyligen såg var filmen "Arrival". Den kan man se som årets mer djupa science fiction rulle medan "Passengers" är lite lättsamma och har mer lagom med allvar i sig. Förvänta er ingen ny film i stil med "Alien" filmerna när ni har er upplevelse av "Passengers". Det här är en helt annan typ av film som bara tyder på att regissören gillar den typen av filmer.
"Liftarens Guide till Galaxen" författaren Douglas Adams skrev en gång en bok som hette "Starship Titanic" som även blev ett datorspel. Den associationen dök upp i mitt huvud då jag såg "Passengers" trailern för första gången. Den här filmen har inga likheter med den boken mer än att den också handlar om en rymdbas ute i rymden som råkar ut för en katastrof.
Jag kan starkt rekommendera filmen "Passengers" till er som inte har skyhöga förväntningar och kan acceptera något så simpelt som en romantisk katastroffilm i rymdmiljö. Och gillar ni att få se Jennifer Lawrence glänsa på alla möjliga sätt så kommer ni att gilla filmen. Hon och Chris Pratt är en underhållande duo att se på vita duken. Jag ger filmen en fyra av fem möjliga i betyg.