Road House 1989

Med 1987 års "Dirty Dancing" visade Patrick Swayze att han har enorm känsla för erotiskt eggande dancemoves. Två år senare fick publiken se en helt annan typ av koreografi när han visade att han var en jävel på att spöa upp folk med knytnävar och kickar i den här filmen.

 

Manuset är uppbyggt på klassiskt westernsätt med en konflikt mellan en nyanländ hårding och en mäktig skurkledare i en småstad. Istället för att som sådana filmer gör fokusera på att intensifiera själva konflikten så ägnar dock den första timmen av den här filmen sig åt att låta huvudkaraktären Dalton (Swayze) gå runt i staden och vara allmänt cool utan någon känsla att en story eller en viktig situation rör sig framåt.

 

Dalton är en legendomspunnen utkastare på barer. Han anlitas av en barägare (Kevin Tighe) för att rensa dennes rövarkula till bar på drägg. Med sina tre regler att inte underskatta sin motståndare, aldrig hantera våldsamma gäster i baren utan göra det utanför och att alltid vara trevlig tills det är dags att bli otrevlig så tar han tag i jobbet. Han träffar en supersnygg kvinnlig läkare (Kelly Lynch). Staden styrs med hot och våld av en mäktig affärsman (Ben Gazzara). När Dalton hamnar i bråk med denne så är det dags att bli riktigt otrevlig.

 

Filmen förlitar sig helt på att skådespelaren i huvudrollen kan bära den. Då är det tur att man har gett den till den enormt karismatiska Swayze. Han gör Dalton till en stenhård bad boy som man inte bråkar med om man är rädd om hälsan, men som ändå har oemotståndlig charm och ett gott hjärta. För att ytterligare få publiken att drömma om honom så är Dalton utbildad filosof och naturmänniska. En stor del av filmen visar upp Swayzes imponerande fysik med spelande muskler i nära bilder. Stjärnans fans kommer inte att bli besvikna.

 

Bland övriga skådespelare så är det Sam Elliott som sticker ut som Daltons machoruffiga, men dräpande charmiga, polare och utkastarkollega. När han delar scen med Swayze så når det coola testosteronet overload. De två aktörernas kemi som vänner känns totalt äkta när de slänger käft och stöttar varandra. Gazzara är kul som en för action från 80-talet typisk skurk. Lynch är enbart där som ögongodis och hon är trevlig att se på. Sångaren Jeff Healey både spelar en roll och uppträder filmen igenom live med sitt band i skönt  bluesiga framträdanden.

 

Filmens våld håller inte tillbaka på blodet när strupar slits ut, kulor river upp kroppar och sparkar träffar huvuden plågsamt realistiskt. Det är brutalt, men det känns aldrig för mycket för att fortfarande roa tittaren. Dalton är en rå fighter utan nåd när det krävs och vi sympatiserar med honom hela vägen. Filmens klimax är en njutning för actionälskare.

 

"Road House" har en story som är minst sagt tunn och ännu tunnare skrivna karaktärer, men det är rejält underhållande hela vägen. Oavsett vad man tycker om Doug Limans nyinspelning av filmen med Jake Gyllenhaal i huvudrollen, förblir originalet en solid klassiker.