My Dinner with Hervé 2018

Den franske skådespelaren och konstnären Hervé Villechaize brakade in i det populärkulturella allmänna medvetandet 1974, då han gestaltade den 119 centimeter korte James Bond-skurken Nick Nack i ”Mannen med den gyllene pistolen”. Under en tioårsperiod förde han en skandalomsusad och extravagant filmstjärnetillvaro. Hervé konsumerade sprit och kvinnor i överflöd, var tjenis med de största namnen i branschen och omåttligt populär bland sina många fans.

Han utvecklade ett monstruöst ego och straffade sedermera ut sig ur Hollywood genom att göra sig omöjlig på inspelningen av den mycket fåniga (men när det begav sig skamlöst framgångsrika) tv-serien ”Fantasy Island”. Sedan blev det just inte så mycket mer. Karriären återhämtade sig aldrig och Hervé ägnade i huvudsak sina sista tio år åt att supa. Plågad av bistra arbetsutsikter och kroniska smärtor – normalstora organ i en förkrympt kropp – satte han femtio år gammal pistolen i munnen och tryckte av.

Peter Dinklage (”The Station Agent”, ”Game of Thrones”) lider själv av akondroplasi (den vanligaste formen av det som förr kallades för dvärgväxt) men har som bekant krossat glastaket vad gäller rollmöjligheter för kortvuxna. Dinklage, som numera glädjande nog blir castad i egenskap av skicklig och välkänd skådespelare snarare än fysisk kuriositet, har drivit det aktuella projektet i många år. Han gör också en storslagen insats som den spjuveraktige, livsbejakande och samtidigt djupt tragiske titelfiguren.

Jamie Dornan spelar den alkoholiserade journalisten Danny Tate som motvilligt får i uppdrag att intervjua Hervé. Knäcket är från början menat att bli en putslustig text på femhundra tecken, men växer under en nattlig limousinfärd runt Hollywood till något som liknar en självbiografi. När Hervés osannolika liv rullas upp förstår man varför Dinklage har brunnit för att få gestalta det framför kameran. Här finns allt som en fläskig Hollywoodstory ska innehålla: underdogperspektiv och hybris, extrem framgång varvat med personliga tragedier, bisarra anekdoter och sensmoral så att det räcker och blir över.

Ändå lyfter sig sällan ”My Dinner with Hervé” över andra generiska bidrag till genren. Manuset är övertydligt och ivrigt på att predika, många av birollsinsatserna görs på autopilot. Scenerna där Dornans vresige och härjade reporter käftar med den oavbrutet karismatiske och ibland smått psykotiske Hervé är underhållande, men regissören Sasha Gervasi (”The Terminal”, ”Hitchcock”) hade kunnat vara strängare i klipprummet.

 

Filmen är en dramatisering av en faktisk intervju som Gervasi själv gjorde med Hervé när det begav sig, och gissningsvis har det därför tagit emot mer än vanligt när det kommer till att ”kill your darlings”. Å andra sidan skänker det unika berättarperspektivet en intimitet åt mötet som annars kanske inte hade lyst igenom. Här finns alltså både komiska och gripande sekvenser samt, stundtals, en säregen kemi mellan Dinklage och Dornan.

Helhetsintrycket blir att materialet inte riktigt klarar av att matcha Peter Dinklages ambitionsnivå eller prestation. Men det är också en ovanligt styv uppgift i det här fallet.