Elementärt 2023

Ett skepp lägger till i vad som känns som en animerad motsvarighet till Ellis Island. Två Eld-karaktärer stiger av, medan andra skepp släpper av Jord-passagerare (ser ut som träd) ut i ett pastellfärgat storstadsmyller som även är hem för Luft- och Vatten-figurer.

 

Element City är en fantasieggande och magisk plats, med tinnar och torn, broar, vindkraftverk och vattenvägar; ett pastellskimrande paradis. Men Eld-paret, som pratar annat språk (med “hittepå”-ord), får finna sig tillrätta i stadens utkant (i den ghetto-liknande stadsdelen Firetown bland andra Eld-människor), där de öppnar en butik som heter Eldstaden, och föder barn.

 

Dottern Ember Lumen (Leah Lewis) hjälper föräldrarna så gott hon kan, men får kämpa med sitt heta temperament. När hon “exploderar” förstörs allt runt omkring henne. Tack och lov kan hon laga det mesta genom att bränna sand till glas, men butiken har stora problem med läckande rör, och vatten och eld går ju inte ihop som vi vet…

 

Efter en skada i källaren där sprinklersystemet skapar översvämning materialiseras den skvalpande Wade Ripple (Mamoudou Athie) ur vattenkaoset. Han är stadens inspektör och har dragits in i vattenledningarna via någon mystisk vattenolycka med en brusten fördämning. Wade hittar så pass många fel i butiken, att skulle stadens ledning får reda på detta måste Eldstaden stängas ner. Ember måste göra allt för att stoppa rapporten!

 

“Elemental” är som alla Pixars animationer en visuell njutning att se. Karaktärerna är sympatiska och lätta att tycka om. Dock känns själva berättelsen något ihålig… En riktig höjdarfilm för små barn brukar ju kunna bjuda på fyndiga moment även för de medföljande vuxna, men här känns det lite som filmen spretar förbi både gamla och unga utan att helt och fullt kunna engagera någon av grupperna.

 

Filmens tempo är lugnt och fint med tydlig handling, och de små barnen i biosalongen där jag såg den följde filmen tyst och uppmärksamt - till en början! Men det finns inte nog med handling för att fylla ut de nära två timmarna. Halvvägs in i filmen började barnen prata om annat utan att låta uppmärksamheten någonsin återvända till vita duken. Det är roligt när Ember exploderar av ilska och man får en lektion i hur man behärskar sitt temperament, men hur intressant är det för små barn att se en kärlekshistoria växa fram? Möjligen kan äldre barn eller unga tonåringar tilltalas av det gulligt romantiska? Som vuxen börjar man istället snart att hitta “fel”…

 

Här finns ingen skurkfigur eller omständigheter som ställer till det för huvudkaraktärerna, så handlingen förs inte fram av några “måsten”. Eld-parets hus förstörs i det gamla landet, så de beger sig till Element City där de bygger ett nytt hus bland främlingar. Kärlek tillåts inte mellan de olika “etniska grupperna” Vatten och Eld (eftersom eld får vatten att går upp i ånga och vatten kan släcka eld) men är inte det högst realistiska faror snarare än förlegade kulturella värderingar?

 

Embers enkla immigrantfamilj är förfärade, medan Wades välbärgade, intellektuella och känslosamma föräldrar tar emot henne med öppna armar, och till och med ordnar fram ett prestigefyllt jobb. Anspelningarna på klass och etnicitet är uppenbara men eftersom elementen kan förgöra varandra känns de inte förankrade i logik. Man börjar nästa undra om Disney kanske predikar avhållsamhet för de unga, då Ember och Wade inte får röra vid varandra (innan de valt att spendera sina liv ihop).

 

Även inspektionen ger ett märkligt budskap då föräldrarna byggt huset med sina bara händer helt utan tillstånd, så även om rören håller på att spricka räcker det att bli tjenis med de som bestämmer i staden för att allt ska bli förlåtet? Lite väl mycket New York-realism för ett moraliskt budskap i en barnfilm…

 

“Elemental” bjuder på samma fina animation som i alla Pixarfilmer, men handlingen (och logiken) skulle behövt några vändor till kring manusbordet för att nå upp till den höga nivå vi är vana vid. Nu stannar den på tre svaga poäng.