Downhill 2020

“Downhill" är den hajpade amerikanska versionen av Ruben Östlunds mörka komedi “Turist”, och som många adaptioner över lands- och kulturgränser går en hel del dessvärre förlorat i översättningen. Särskilt amerikanska komedier följer ju ofta en repliksnabb sitcom-mall som har lite att göra med Östlunds lågmälda satir över hur mäns gentlemannaideal inte fungerar i krissituationer när instinkterna tar över, och hur ett känsligt maskulint ego hanterar denna alternerade självbild.

Med Will Ferrell och Julia Louis-Dreyfus i huvudrollerna kanske man kan gissa att så är fallet även här. Handlingen följer till det yttre originalberättelsen om en familj på skidresa i Alperna, som hamnar mitt i en lavin när de ska beställa mat på skidbackens uteservering. Pappa Pete (Ferrell) rafsar till sig sin mobiltelefon och springer därifrån, medan hans fru Billie (Louis-Dreyfus) blir kvar i snöyran med barnen. Lyckligtvis lämnar lavinen bara ett tunt lager snö efter sig, så familjen klarar sig utan fysiska skråmor, men psykiskt blir förhållandet dem emellan stelt… Pete vill inte känna av sin egoistiska flykt och låtsas som ingenting, medan Billie är skärrad över hans beteende.

I Östlunds regi tar detta osagda monumental plats i berättelsen. Vi känner av konflikten i varje filmruta; Petes ångest och Billies besvikelse medan de på var sitt håll försöker återskapa ett narrativ som ursäktar hans beteende. Medan Östlund faller tillbaka på en skandinavisk berättartradition från Ingmar Bergman till Strindberg och Ibsen, som mästerligt behärskar denna typ av återhållsamma familjedrama (fast med en Roy Anderssonsk humorknorr), känns regissörerna Nat Faxon och Jim Rashs version mer som “The Out of Towners”. Den frisinnade Charlotte (Miranda Otto) fyller en funktion i originalberättelsen som kontrast till Billies höga moral, medan hennes grandiosa och roliga rollfigur här istället blir till en del av alla irritationsmoment som hindrar paret från att njuta av sin semesteridyll. 

“Downhill” drar alltså mer åt det klassiska munhuggarkomedi-hållet à la Neil Simon. Här finns många roliga scener, som när Charlotte lurar på Billie en snygg hunk för att ge henne "skidlektioner" eller när paret ska klaga över lavinhändelsen hos den arroganta Michel (Kristofer Hivju återanvänd i annorlunda roll från originalfilmen). Överlag känns filmen dock mest märklig, som om manuset är återskapat av någon som som missat poängen…

 

“Turist” och “Downhill” illustrerar det klassiska problemet med en berättelse skriven med ett visst syfte, som man försöker andra om bitar på i efterhand. Helheten blir då skev, som ett bord där man filat ner lite på ett av benen. Det hade helt enkelt varit bättre med ett helt nytt manus. Som filmen nu är uppbyggd med att till största delen återskapa scen för scen, från lavin till tandborstning,  blir en jämförelse med originalfilmen oundviklig, och här drar "Downhill" det kortaste strået.

 

Louis-Dreyfus och Ferrell är ju båda mästerliga inom den lättsamma komedigenren, men här när de ska varva humorn med skandinavisk tungsinthet, utan subtilitet (filmens slutkläm hamras in med storsläggan), blir känslan filmen efterlämnar hos mig nog mest ett stort frågetecken - varför? Till och med barnen går filmen igenom runt och ser lidande ut, utan någon direkt anledning. Därmed överlämnar jag åt titeln att bäst beskriva vartåt det bär…