Den inre cirkeln 2019

Spännande kan tyckas, till och med våghalsigt, att efter höstens val släppa en politisk thriller som utspelar sig mitt under Almedalsveckan. Och det börjar hyfsat lovande. Strukturellt bjuder ”Den inre cirkeln” på ett klassiskt thrillerupplägg där varje avsnitt börjar med en tillbakablick för att sedan hoppa fram till nutid, och dagarna som leder fram till punkten då näringsminister David Erling sitter fastlimmad vid ett element på sitt hotellrum med uppenbar panikångest. 

 

Tv-serien bygger på Per Schlingmanns roman ”I maktens öga” om David Erling som förväntas efterträda statsministern, vilken planerar att avgå. Ständigt närvarande vid Davids sida finns den skickliga PR-strategen Lena, vars kompetens sätts på prov undet det politiskt maktspel som pågår bakom kulisserna för att sänka David. Detta för att statsministern istället ska kunna ge sin älskarinna, och tillika miljöminister, tillträde till den åtråvärda statsministerposten utan att anklagas för jäv. En till synes spännande premiss, men för att stilistiskt lyckas med att bygga upp en filmisk trovärdighet om politisk korruption på den här nivån hade det krävts att någon som inte gillar ”Solsidan” var närvarande under manusarbetet. Någon som inte uppskattar farsartad humor och sidokaraktärer som gränsar till karikatyrer, därför att de bryter thriller-illusionen.

 

Författaren Per Schlingmann har själv arbetat som parti- och statssekreterare och har således en unik inblick i spelet, dessvärre märks det inte av i tv-serien. Trovärdigheten svajar kanske som mest i gestaltandet av hur grävande journalistik fungerar och hur journalister och chefredaktörer agerar och interagerar med varandra. Det finns ett intressant grepp där medias roll i ryktesspridning av offentliga personer ifrågasätts, där Flashpoint (Flashback) och kvällspressen i tv-serien förstärker ryktena om David som kvinnotjusare och en före detta högst tvivelaktig affärsman, men när chefredaktören frågar sin protege ”Vad säger magen?” kan jag inte annat än skratta.

 

”Den inre cirkeln” är långt ifrån en tv-seriernas ”Call Girl”, en svensk ”Vita huset” eller ”House of Cards”. Till stora delar därför att information planteras ut på ett sätt som inte lämnar något över åt fantasin. I en allra första scen får vi exempelvis se David bokstavligen trampa på en förstasida av Kvällspressen där han beskrivs som ”Skandalernas man i nytt blåsväder”. Men också för att känslomässiga scener byggs upp med dialoger som ”Vad är viktigast egentligen? Familjen eller karriären?” varpå tystnad följer (Någon mer än jag som tröttnat på karriärsmän med daddy issues som behöver komma i kontakt med sina känslor?). Ingenting lämnas osagt eller underförstått. Serien avslutas också med ett mail som får agera sista infodump i mordfrågan.

 

Miljöerna är lite somrigt småmysiga, även om de som helhet får mig mer att associera till tennisveckan i Båstad snarare än Almedalsveckan. Mycket därför att folk beter sig mer som om de festat i en vecka, än som om att de faktiskt hade högbetalda jobb att utföra.

 

Slutligen måste vi också tala om Davids bror. Inte nog med att han är familjens wannabe författare och någon slags emo-Yoda-livscoach, som skär sig och knarkar, enligt David är för ”oppositionen” och fungerar som berättelsens känslomässiga outlet, någon har också limmat fast en roadkill på Olle Sarris huvud. Sorgligt, eftersom han är en av få skådespelare som egentligen engagerar mig, men jag kan inte sluta skratta åt hans peruk.

 

Tragiskt är också att ”Den inre cirkeln” borde vara bra, för den har på sätt och vis allt: grävande journalistik, terrorattentat, politisk korrumption och flera, nya familjekonstellationer. Men jag känner inget, inte en enda gång. Förutom lite i slutet då jag ryser till, dessvärre av helt fel anledning.

 

Slutpläderingen kan summeras med denna dialogsnutt: ”Rykten kan leda oss till sanningen.” Jag väljer att lämna den utan kommentarer.