The Apprentice 2024

I centrala New York under 70-talet är området runt Grand Central och Chryslerbyggnaden nedgånget och farligt, huvudsakligen befolkat av fattiga, utstötta och kriminella. Mitt i smeten står ett sjavigt hotell, The Commodore, som verkligen har sett bättre dagar.

 

Den unge Donald Trump arbetar i stadens förorter för sin fastighetsägande far, men han har en egen vision: han vill bygga om det skruttiga Commodore till en oas av flärd och lyx. Målet är att göra New York till en bra plats igen, en plats dit folk vill resa och leva. Och så vill han givetvis tjäna pengar, massor av pengar.

 

Det är dock inte fullt så enkelt att säkra finansieringen, eller att få staden att gå med på skattelättnader för att ekonomin ska gå ihop. När Trump träffar den hårdföre advokaten Roy Cohn (Jeremy Strong) börjar en helt ny syn på både pengar och vänskap, såväl som sanning, rättvisa och the american way att formas till en livslång övertygelse för honom.

 

Sebastian Stan är nästan lite obehagligt lik Donald Trump i Ali Abbasis biopic - såväl mimiken och rösten som smink och fluffigt hår är på pricken likt verklighetens ex-president. Likaså lyckas man åldra honom på ett trovärdigt sätt i takt med att tiden går, och vi slipper känslan av att se en ung person med orörliga fejkrynkor, i en fatsuit.

 

Filmens hela utseende måste också nämnas här, eftersom det är en genomtänkt estetik från början till slut. När vi befinner oss i 70-talet är ljuset varmt och mättat, bildkvaliteten känns som att se en film från tidsperioden. Senare kommer vi in på 80-talet, och där förändras både bildkvalitet och ljussättning. Nu ger fotot en klassisk videolook med ett kallare, skarpare ljus. Valen är tydliga utan att vara påfrestande, och är ett mycket snyggt val som hjälper till att förstärka känslan av tidsperioderna vi får uppleva.

 

Men hur snygg den här filmen än är så är jag inte säker på att den är helt nödvändig. Behöver världen verkligen ge Trump ännu mer uppmärksamhet? Han porträtteras för all del inte i ett direkt smickrande ljus, men frågan är om han inte på det stora hela skulle vara nöjd med att visas upp som den fönade ångvält han utmålas som här.

 

Självklart finns det en hel del scener i filmen som inte ens Trump skulle uppskatta, som att han knaprar amfetamin, fettsuger sig, och under ett våldsamt gräl våldtar sin fru Ivana Trump (Maria Bakalova). Men det övergripande intrycket visar upp honom som en brutal maskin som inte berörs av något, vars enda mål är att bli mer framgångsrik och tjäna mer pengar.

 

För gemene man vore en sån porträttering långt ifrån önskvärd, men för Donald Trump rimmar det ganska bra med den offentliga bild av sig själv han visat upp under lång tid: ostoppbar och framgångsrik.

 

Syftet har, enligt Abbasi, varit att visa upp hur Trump blivit den han blivit. Vilket han också gör, men den djupare frågan om varför han blir sådan lämnas på efterkälken. Om vi hade fått något djup i honom, någon större insikt i hans känsloliv och val så hade den utlovade förklaringen känts mer komplett. Eller är Trump en så enkel människa att det enda som driver honom är pengar och yta, och det enda som stör honom är när saker inte går som han vill? I så fall har Abbasi verkligen lyckats, men det är svårt att tro att någon kan vara så ensidig på riktigt.

 

För att bilden av Donald Trump på väg upp ska kännas trovärdig hade manuset behövt försätta honom i mer sårbara situationer. Som det är nu framstår han som en människoformad tomhet, som bara plöjer framåt utan ånger och utan eftertanke. Kanske är det ett sanningsenligt porträtt, men det är ett svårsmält sådant.