Jag blir påmind om en tid på 90-talet då konspirations-thrillers som denna var populära. Var det inte Harrison Ford så var det Tom Cruise eller kanske Will Smith som blev Jagad av Firman och kallad Enemy of the State. En ensam man mot hela systemet. En desperat ”vanlis” utan något att förlora, som tvingas springa för livet, rentvå sitt namn eller kräva hämnd.
Är det din typ av film, lär du också gilla ”The Amateur”.
Rami Malek spelar Charlie Heller, en datanörd vars arbetsdagar spenderas bakom CIA:s väggar. Kodknackning och övervakning är grejer han är bäst på. Att handskas med känsliga statshemligheter – mindre bra. När Charles en dag snubblar över krypterade filer som avslöjar hur hans chefer mörkat bombattentat, vet han plötsligt för mycket för sitt eget bästa.
Dagen efter nås han av ett fruktansvärt besked. Hans fru Sarah har dödats under ett gisslandrama i London. En omskakad Charles ber att CIA-cheferna ska straffa de skyldiga. När de vägrar, ställer han ett ultimatum. Han kräver att få samma toppträning som CIA-agenter genomgår, för att själv ge sig ut på en personlig vendetta.
Smarta dödsfällor går före våld
Som titeln antyder är det Charlie Heller som är själva amatören – ett välkommet avbrott från de supertränade och skickliga actionhjältar vi vanligtvis får se på bioduken.
Det gränsar kanske till parodi när han lirkar upp ett lägenhetslås guidad av Youtube, men samtidigt är det uppfriskande att se en helt vanlig snubbe försöka leka Liam Neeson. Hans superstyrka sitter snarare i skallen än biceps.
Det känns nästan som en slags omvänd James Bond-film. Som om gadgetmästaren Q skulle få rycka ut på uppdrag, minus den stiliga kostymen och självsäkerheten. Med 170 i IQ men en rädsla för pistolens avtryckare får vår motvillige hjälte förlita sig på datatricks och sprängmedel snarare än skjutvapen och handgemäng. Det är en relativt våldsbefriad actionthriller – raka motsatsen till brutala ”John Wick”-rullar eller bioaktuella ”Novocaine” alltså.
Såklart kan man ha sina invändningar mot filmens manus, som ibland gör det lite för lätt för Heller. Ska publiken verkligen köpa att han flyga kors och tvärs över Europa utan att bli fångad? Eller att han verkar ha obegränsat med pengar, och tillgång till tekniska prylar var han än befinner sig? Ja, vi har inget val, för det är vad den typen av film kräver. Blunda för de logiska luckorna och låt dig bara svepas med.
”The Amateur” hade säkert må bra av några vändningar och twistar. Det är en lite väl rak historia som rör sig precis dit den ska, utan att överraska. Vi vet från början vem som är god och vem som är ond, vem man kan lita på och inte. På den punkten känns det lite för tryggt, lite för förutsägbart.
Underhållande – men inte helt övertygande
Jag är inte heller övertygad om att Malek (”Bohemian Rhapsody”) är rätt man för huvudrollen. Malek är duktig nog att spela en ”riktig” spion på ett trovärdigt sätt, men den här nervösa nybörjaren… nja. Av någon orsak lyckas Oscarsvinnaren allra minst övertyga mig i rollen som sorgtyngd make.
Annars höjs filmen av flera skådisar i birollerna: vi ser bland andra Laurence Fishburne, Jon Bernthal, Julianne Nicholson, Holt McCallany och Caitriona Balfe ge fin uppbackning.
Och underhållande är det ju. Speciellt de utstuderade morden när Charles Heller betar av sin lista med skyldiga. Det är nästan som att vår wannabe-agent sakta förvandlas till Jigsaw, för att lära terroristerna en läxa med hjälp av kreativa dödsfällor.
Men filmen är också en kärlekshistoria, eller snarare en berättelse om sorg. Stackars Rachel Brosnahan får inte mycket speltid innan hon stryker med, men återkommer som spöke i väl valda drömscener. Här hittar regissören James Hawes (”One Life”) lite känslor och djup, för att påminna oss vad som driver Heller på hans till synes omöjliga enmans-uppdrag.
För vassare manus, testa en John le Carré-film. För bättre action, vänta på nästa ”Mission: Impossible”. Men ”The Amateur” duger som en hyfsat intressant konspirationsthriller under en annars rätt torftig biovår. Den påminner om en tid då en enkel historia om svek, sorg och hämnd kunde räcka långt. Och ibland gör det faktiskt det fortfarande.