Clueless 1995

Tonårsfilm gjord av vuxna människor är ofta ett problem. Antingen förminskar man ungas känslor som barnsligheter eller så tynger man ner dem med i vissa fall verklighetsförankrade problem som kroppskomplex, droger och sexuell ångest. Amy Heckerling lyckades med debuten ”Häftigt drag i plugget” skildra tonårslivet som både kul och tungt. 13 år senare lyckades hon överträffa sig själv med 90-talsklassikern ”Clueless”.

Sällan hade tonårslivet varit så hippt, coolt och trendigt som i ”Clueless”. Kanske aldrig i Sverige. Det är trots allt en väldigt amerikansk film med gott om insiderskämt till Los Angeles där den utspelas. Som en visserligen hejdlöst kul scen i motorvägstrafiken. Eller en del daterade referenser till populärkultur (”Att hitta en pojke i high school är som att hitta en mening i en Pauly Shore-film”). Men det gör inget.

Medan filmen kanske säger mer om amerikanska ungdomar på 90-talet (med introduktionen av mobiltelefoner och datorer) än idag så är den i sig en kul, rapp och charmig komedi. Här finns också chansen att se då unga stjärnskott med varierade framgångar därefter. Samtliga är i vilket fall perfekt castade till rollfigurer som med glimten i ögat driver friskt med tonåriga stereotyper.

Alicia Silverstone gör sitt livs roll som vår hjältinna Cher, skolans populäraste tjej med den fräckaste garderoben och det trendigaste ordförrådet. Trots Chers förmåga att stundtals vara både ytlig, bortskämd och gnällig så lyckas Silverstone förvandla henne till en sympatisk och charmig protagonist som sträcker sig över någon tramsig bimbo. Hon framstår mer som oskuldsfull än dum när hon uttalar ”Spartacus” som ”Sporadicus”.

Här finns även gott om färgstarka biroller, från Paul Rudds nördiga styvbror till veteranen Dan Hedaya som stjäl flera scener med några riktigt sköna one-liners. Och tycka vad man vill om vissa av Brittany Murphys (R.I.P.) senare roller men som socialt handikappad, hopplöst obekväm tonårskuf är hon perfekt.

Men mycket av filmens styrka ligger i Jane Austens förlaga ”Emma”, som den faktiskt troget följer. Det handlar om romantik ur kvinnligt perspektiv utan att det för den delen blir en torr ”tjejfilm”. De söta romanserna går hand i hand med den snabbkäftade tonårssatiren. Det blir aldrig kletigt men inte heller alltför uppkäftigt. Man kan ibland tycka att det är väldigt mycket fokus på killar – men å andra sidan så passar det den här typen av film och rollfigurer.

Även om humorn inte är riktigt lika vass som 1995 så vinner den istället mycket på nostalgi. En hånfull gliring mot ”Marky Mark” känns mer rar än elak och de ganska uppenbara produktplaceringarna (”Oooh, Snickers!”) känns idag mer passande än någonsin. Men att tänka sig en tid då Baldwin-bröderna representerade attraktiva män – as if!