Recension: One More Time (2023)

Tillbaka till tonåren – på repeat

18 år, inte var väl den tiden så svår? Hedda Stiernstedt gör ett lysande jobb som en pinsamt irriterande 40-åring såväl som 18-åring i denna nostalgitripp till tidsloop.

Publicerad:

Om miserabel hade ett ansikte så skulle det idag se ut som Amelia (Hedda Stiernstedt, “Vår tid är nu”). Hennes ambitiösa tonårsdrömmar om att fly från småstaden verkar ha gått i stöpet och idag fyller hon hela 40 år, men utan att ha någon när och kär att fira med. Hon längtar tillbaka till sin storslagna 18-årsdag år 2002, när livet bokstavligen var en fest och hon var skolans mest populära tjej.

Men var försiktig med vad du önskar dig. Amelias dagdrömmar för henne in en krock med, ironiskt nog, ett studentflak. När hon vaknar upp är hon tillbaka i sin tonåriga kropp, mitt i prick på sin festliga 18-årsdag. Vad hon ser som sin “andra chans” har alltså slagit in, med nya möjligheter att få återuppleva det hon ansåg vara sin allra bästa tid i livet. Men det visar sig snart att hon i sann “Måndag hela veckan” fastnat i tiden och upplever den numera tjatiga födelsedagen om, och om, och om igen. Kanske var det inte så enkelt att vara en osäker 18-åring – även om du faktiskt är en livs levande vuxen på insidan.

Tidsresor och dagsloopar är inte något nytt, men det är sällan vi får se dem ur ett svenskt perspektiv. Härom året kom Rebel Wilsons allt annat än stillsamma “Senior Year”, som även den behandlade återgången till svunna high school-tider. “One More Time” kör däremot sitt eget race, och försöker inte vara någon blek dussinkomedi, utan känns som en högst realistisk skildring av både en vild 18-åring men likväl en 40-åring som förvirrat bort sig själv i vuxenvärlden. Stiernstedt bär filmen på sina axlar och iklär sig båda åldrarna med bravur och trovärdighet.

Det har inte sparats en krona på att få miljön i “One More Time” att se äkta “Y2K” ut. Vi bjuds på Nokia 3310:or, Josh Hartnett-posters och DATE-parfymer. Magtröjor, glittrig ögonskugga, piffiga frisyrer och till och med ett kort inspel från 90-talets hunk David Tainton (”Vinterviken”). För en som blev tonåring runt den här tiden är filmen spot-on och det är en ren fröjd att njuta av återblicken till ett färgsprakande liv innan alla sorters sociala medier och touchskärmar. Det ser på alla vis lättare ut på ytan, men precis som Amelia snart får erfara så var kanske inte alls vardagen så romantiskt härlig som man har målat upp i sitt minne.

I filmens tredje akt dras tempot ned, och den lyckas inte riktigt med konststycket att knyta ihop säcken på ett lika lekfullt vis som jag efter den här åkturen hade förväntat mig. Det blir på något sätt ett för tamt avslut på en så stark och underfundig berättelse – den hade förtjänat att en extra karamell hade smällts av även i slutminuterna.

“One More Time” är den perfekta nostalgitrippen för oss åldrande millennials, men kan likväl anses vara tidlös för vem som helst som minst en gång önskat sig tillbaka till ungdomens glansdagar. Se och njut, men inse också att allt kanske verkligen inte var bättre förr.

”One More Time” finns att streama på Netflix.

Läs mera