Everything Everywhere All at Once 2022

Multiversum är, som vi nu alla vet tack vare Spider-Man, en myriad av parallella världar där andra versioner av oss lever med små eller stora skillnader. Ett kittlande sci-fi-koncept, om hur små val i livet kan föra in en på helt olika vägar, drivs här till sin spets. 

 

”Everything Everywhere All At Once” är titeln på en skönt skruvad actionkomedi som låter Michelle Yeoh hoppa in i parallella världar och låna superförmågor från tuffare versioner av sig själv. (Jag antar att ”The Multiverse of Madness” redan var upptaget.) Yeoh, med sin förmåga att vara både stenhård, emotionell och rolig, är ett klockrent val för att spela Evelyn Quan, en stressad medelålders kvinna som driver ett tvätteri, drunknar i skulder och har svårt att förstå sin tonårsdotter. Som andra generationens invandrare och multitaskande morsa är hon den mest otippade filmhjälte man kan tänka sig. Vilket också visar sig vara varför Evelyn är helt rätt person att konfrontera en storskurk från en annan värld, som råkar störa just hennes möte på Skatteverket. 

 

Är hon den utvalda som ska rädda universum? Kan hon samtidigt rädda företaget, lappa ihop äktenskapet och hålla ihop familjen? Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det. Som tur är finns en lång rad betydligt smartare och starkare Evelyn-kopior i andra världar som kanske kan vara till hjälp.

 

Filmen kommer från regiduon Daniels, grabbarna som gav oss den omtalade Daniel-Radcliffe-som-pruttande-lik-filmen ”Swiss Army Man” (2016), nu sugna på ett eget Marvel-möter-Matrix-äventyr. För en tiondel av budgeten hos en Hollywood-blockbuster skapas de galnaste actionscenerna du kommer se i år, varvat med absurd ”Liftarens guide till galaxen”-humor. Det är en udda kombination och en svår balans - som nog hade suttit bättre om filmen var 50 minuter kortare. Ni vet de där ”Family Guy”-skämten som ibland pågår lite för länge? Med risk för att man hinner bli uttråkad? Så känns det ibland när Dan Kwan och Daniel Scheinert får släppa loss sin skruvade fantasi till synes utan spärrar och restriktioner. 

 

Här finns utrymme för hård kung fu och kiss-och-bajs-humor, existentiella frågor, korvfingrar (!) och allt däremellan. Allt kommer inte falla alla i smaken. En mischmasch av galna påhitt får filmen att kännas fullproppad till bristningsgränsen, och jag känner mig ibland lika splittrad som Michelle Yeohs rollfigur för här finns en del briljanta idéer - inte alltid nyskapande men iallafall i en originell mix - och visuellt slående scener som blandas med rent trams. Men underhållande? Absolut. 

 

Filmen är kaotisk på bästa möjliga sätt. Och du får onekligen mycket film för pengarna. Efter 1,5 timme, när man tror att det börjar bli dags att knyta ihop säcken, har det roliga knappt börjat. Första gången ”The End” dyker upp på bioduken är det bara slutet på första kapitlet. Det var själva uppvärmningen mot en ännu vildare andra akt, och det är bara att luta sig tillbaka och njuta, skratta, förundras, ja allt på samma gång.

 

Med barnslig förtjusning pepprar regissörerna på med larviga inslag och skapar en egen och unik ”John Wick”-pastisch där universums öde styrs av… en bagel? Det är inte alltid lätt att hänga med i deras sci-fi-logik, oavsett hur mycket olika karaktärer försöker förklara hur allting hänger samman. Bäst är bara att stänga av hjärnkontoret och hänge sig åt galenskaperna och framför allt njuta av en riktigt visuell upplevelse.

 

Bland många minnesvärda scener sticker Jamie Lee Curtis ut som bitter handläggare på Skatteverket. Men det är en jämn match med filmens minst sagt färgstarka superskurk, spelad av fyndet Stephanie Hsu, som stjäl varje scen hon är med i.