Jag är väldigt förtjust i krim-serier och vill nog påstå att jag har relativt höga krav på genren. Ändå kan jag en regnig dag även finna viss tillfredställelse av att se surmulna kommissarier försöka lösa de enklaste av pusselgåtor. Det var nog något sådant jag väntade mig när jag ramlade över ”Glaskupan”. Men tji fick ju jag, på det absolut bästa av sätt.
Redan efter bara några minuter var jag fast, och lämnade sedan inte soffan på sex timmar. Till min stackars blåsas enorma förtret.
Serien är förvisso inte ett unikum till alster och liknande historier har berättats förut. I dessutom hyfsat snarlika, snötäckta miljöer. Men det är något speciellt med hur detta mörka drama om makt, besatthet och trauma broderas ut. Och hur det sedan stilla men taktfast nästlar sig in i mitt medvetande och tvingar med mig på den skrämmande färden.
Ett försvinnande river upp gamla sår
”Glaskupan” handlar om Lejla, en ung kvinna som tidigare flyttat till USA, där hon nu arbetar som en sorts profilerare. På grund av sina egna erfarenheter från barndomen, har hon specialiserat sig på kidnappare och deras motiv. Som liten blev hon bortförd från sitt hem av en okänd man och hölls därefter inlåst i en glasbur i flera månader. Efter att hon lyckades rymma från sin förövare adopterades hon av polischefen Valter och hans fru.
När adoptivmamman nu många år senare dör, åker Lejla hem till Dalarna för begravningen. Samma dag som hon ska flyga tillbaka till USA försvinner en väns dotter, Alicia, och hon väljer då att stanna kvar för att hjälpa till i sökandet.
Historien utspelas uppe i norra Dalarna, i en pittoresk liten by som funkar perfekt som kuliss till det som komma skall. Det återfinns en del infekterad gruvdriftsdramatik i en sidointrig, som inte tillför huvudstoryn så mycket, men som ändå förklarar polemiken i bygden. Den fungerar även som en katalysator för de eskalerande misstankarna, som tidigt är i omlopp. För ganska snart står det klart att det ligger ett brott bakom Alicias försvinnande.
Detta river såklart upp gamla sår i Lejlas eget trauma. Frågan alla i byn ställer sig är vem det som har tagit flickan och varför? Och kommer det hända igen?
Skådespelarna är riktigt bra
Léonie Vincent i huvudrollen är en helt ny bekantskap för mig, och jag hoppas verkligen få se mer av henne. Hon utstrålar en närmast apatisk sårbarhet som griper tag i mig. Jag känner med henne och vill mest bara krama om det lilla barnet bakom det svala yttre. Vincent bär karaktärens smärta som en rustning och övertygar starkt med sina nedtonade uttryck. Hennes återhållsamhet är väldigt talande och säger mer än hennes ord ofta gör.
Även de andra skådespelarna är riktigt bra och framförallt Johan Hedenberg som hennes pappa Valter gör en suverän insats. Johan Rheborg, som Valters bror, den nytillträdde lätt plågade polischefen, är också han trovärdig. Det finns flera omskakande scener i serien. En särskild fick mig att plötsligt böla till ordentligt och det tack vare Rheborgs lågintensiva inlevelse.
Jag uppskattar överlag den lågmälda tonen, som återfinns i både skådespel och foto. Det är befriande att inte allt förklaras med övertydligt minspel eller insinuerande kameraåkningar. Fotot av Gustav Danielsson (”En helt vanlig familj” och ”Du levande”) är snyggt, även om det vid en första anblick inte är särdeles anmärkningsvärt. Vi har som sagt sett krispigt snötäckta landskap i obygden förr, men här lyfter den bitvis rätt bleka ytan med metodisk effektivitet det som konstant och med oroväckande iver pulserar där under.
Många oväntade turer
Serien är skapad av Camilla Läckberg, som ju är en mästare på att skriva ödesdiger spänning med oväntade turer. Här är de oväntade turerna många och jag älskar det. Mina misstankar dansar finsk polka och jag hinner ifrågasätta någon ny i nästan varje scen. Ovissheten som hopar sig bakom varje hörn, låter mig på egen hand försöka nysta i ledtrådarna som jag bjuds på. Vissa utvecklingar är mer förutsägbara, men genomgående är ändå mitt engagemang på topp.
”Glaskupan” är otäck och mycket dyster, och den lyckas både beröra och oroa. Jag känner ett enormt obehag inför tanken att bli bortförd eller vara inlåst, så den bakgrundspremissen talar extra starkt till mig. Serien vågar dyka ner i den tematiken, men också i det mänskliga mörkret bakom den typen av brott, och väl där nere kikar den ännu djupare.
”Glaskupan” påminner stundvis om briljanta ”Kastanjemannen” (2021) även om viss originalitet möjligen saknas här och var. Detta är dock bara en liten invändning, för i det stora hela är det här en grymt spännande serie med ett oväntat och suggestivt slut som länge kommer hemsöka mig.