Röd 2022

Tänk om Pixar gjorde film av en 13-årings dagbok? 

 

Jag tror faktiskt det är exakt vad som hände när regissören Domee Shi (som vann en Oscar med kortfilmen "Bao") får berätta om att växa upp som asiatisk flicka i Toronto. Kulturkrockarna mellan en strikt, överbeskyddande familj och allt det spännande som omvärlden har att erbjuda blandas med pubertetsvåndor och en stor dos humor. 

 

Blanda in lite fantasy och gullighetsmätaren slår i taket - för när Mei Lee fyller 13 förvandlas hon på ett magiskt vis till en stor, röd, fluffig panda! Förvandlingen kommer i tid och otid så får hon blir ledsen, arg eller upprörd. En förbannelse eller kanske en superkraft? Tillsammans med det tajta tjejgänget hittar Mei Lee ett sätt att kapitalisera på sitt ofrivilliga alter egos sötfaktor för att dra ihop pengar till spelningen med det heta pojkbandet.

 

”Röd” är en väldigt charmig historia om att växa upp och ta de läskiga men spännande stegen från barndomen in i vuxenlivet. Tiden då kroppen förändras, en blick från en snygg klasskamrat gör en knäsvag, och man har ingen jäkla aning om vad som händer - lekfullt gestaltat så att även de minsta barnen kan förtrollas medan vi vuxna tittare skrattar och skäms igenkännande åt alla pinsamheter.

 

Med sina tre senaste filmer ”Själen”, ”Luca” och nu ”Röd” har Pixar lämnat fiskarnas och leksakernas värld. Det är en fin trio av mognare, mänskliga berättelser, såklart med en touch av övernaturlig magi, men också mer personliga projekt för filmskaparna. Det är kul att se nya förmågor ta täten och att studion satsar på mer originalhistorier.

 

Att filmen utspelar sig år 2002, samma år då regissören själv var 13, är knappast en slump. Vi som minns den tiden kan le åt detaljer som tamagotchis och bärbara cd-spelare - man önskar nästan att det drevs ännu mer med tidsepoken. Men "Röd" är en tidlös historia som alla som en gång varit tonåringar kan känna igen sig i och skratta åt medan man lite halvt gömmer sig bakom skämskudden. För barnfamiljer lämnar den dessutom öppet för samtal om mens och pubertet på ett avdramatiserat sätt. 

 

Och likt i Disneys musikal ”Encanto” väcks här frågor kring familjen, där villkorslös kärlek och stor press ibland går hand i hand. Göra allt för att passa in eller våga bryta sig loss? Hur hanterar man att vara en besvikelse i sin egna mammas ögon? Jag kan tänka mig att Mirabel och Mei Lee kunde ha varit goda brevvänner i ett parallellt Disney-universum, de skulle ha mycket att snacka om.

 

Jag ser "Röd" med ett stort leende på läpparna. Den bjuder på härlig mellanstadie-humor med ena foten i den asiatiska kulturen och den andra i en fantasyvärld, med lekfull och ofta anime-inspirerad animation.

 

Därmed sagt är filmen inte klockren. Den tappar lite av sin charm och humor mot slutet, för att spåra ur i någon slags bombastisk Marvelfinal vi hade kunnat vara utan. Den där Pixarska känslostormen saknas också - ni vet hur deras bästa filmer kan ta tag i ens hjärta och vrida på tårkanalerna? Fast jag misstänker att "Röd" kommer tilltala den kvinnliga publiken mer, både mammor och döttrar, som kan relatera till karaktärerna på ett annat plan.

 

Men den röda pandan är typ det gulligaste som skådats i en animerad film på länge. Se upp, föräldrar - den massproduceras nog redan för leksaksbutikerna.

 

Och jag älskar för övrigt att Billie Eilish och brorsan Finneas har gått ihop med svenske musikgeniet Ludwig Göransson för att skapa töntiga, trallvänliga pophits för filmens fiktiva pojkband 4-Town. Årets mest otippade musiksamarbete?