The Little Drummer Girl 2018

Storyn utspelar sig i slutet av 70-talet och kretsar kring Charmian "Charlie" Ross (Florence Pugh), en ung brittisk skådespelerska som tack vare sin autentiska talang och smått radikala vänstersympatier rekryteras av en grupp israeliska agenter för att skickas rakt in i lejonets gap. Planen är nämligen att hon ska anta rollen som en palestinsk terrorists förälskelse och därifrån infiltrera hela hans cell och dess snåriga nätverk. Operationen leds av den till synes kalla och beräknande Martin Kurtz (Michael Shannon) men Charlies väg in i spionlivet är den tystlåtne spionen tillika handledaren Gadi Becker (Alexander Skarsgård) som hon snabbt fattar tycke för.

 

Redan på premissnivå känns allt det här väldigt bekant och de slitna schabloner som man förväntar sig från en spionberättelse är oundvikliga. De etiska och moraliska gränsdragningar som görs i början flyttas stegvis, karaktärerna äts upp av ständig paranoia och brist på tillit, kärlek blommar ut mellan handledare och adept, undercover-arbete leder till identitetskriser och frågeställningen kring om vissa karaktärer är dubbelagenter eller i själva verket trippelagenter gror alltid i bakgrunden. Ur det perspektivet är "The Little Drummer Girl" allt annat än revolutionerande, men för mig spelar det liten roll när produktionen håller så pass hög klass på precis alla plan. 

 

Den sydkoreanska mästaren Park Chan-wook ("Oldboy", "The Handmaiden") har aldrig varit rädd för att grotta ner sig i detaljer eller forma narrativ som håller lägre tempo, vilket gör honom till det perfekta valet för det här John le Carré-materialet. I drygt 330 minuter bjuder han på ren och skär spioneri-porr där actionsekvenserna har dragits ner till absolut minimum till fördel för spionernas lika utsökta som nördiga hantverk. Om man som mig är svag för spårningar, avlyssningar, kodknäckande, handstilsanalyser, smygfotografering, förhörsteknik och psykologisk krigsföring så kommer man inte bli besviken, den saken är säker. Likt Tomas Alfredsons "Tinker Tailor Soldier Spy" (även den en le Carré-filmatisering) skulle hela händelseförloppet kunna vara första akten i en mer publikfriande spionstory.

 

Jag fullkomligt älskar också hur Park och manusförfattarna Michael Lesslie och Claire Wilson betonar hur nära besläktat spioneri kan vara med historieberättande inom exempelvis litteratur, film och teater. Martin Kurtz är den krävande auteuren som försöker regissera sitt mästerverk och allt som räknas är slutresultatet, så ändamålet helgar de högst tveksamma medlen. Han pratar ofta om att bygga ett narrativ och en vattentät "fiktion" som han sedan rollsätter med Charlie, eftersom han vet att det är lättare att göra en skådespelerska till spion snarare än tvärtom. Israel är "the money man" och scenen där produktionen sätts upp är den världspolitiska arenan. Ibland blir det så vasst meta att det punkterar fjärde väggen, på bästa sätt.

 

Just det faktum att Charlie är skådespelerska ger också upphov till ett av seriens allra mest briljanta grepp, att Alexander Skarsgård i princip får spela både israel och palestinier. Gadi är en israelisk spion, men för att förbereda Charlie inför hennes uppdrag antar han rollen som Salim, den palestinier som hon ska låtsas ha förälskat sig i innan hans försvinnande. I "rollen" som Salim rationaliserar han sin våldsamma ideologi, berättar om sin familj och historia och förför Charlie, vilket bygger upp hennes, och publikens, sympatier. Den typen av moralisk komplexitet genomsyrar varje avsnitt, för lyckligtvis väljer Park Chan-wook aldrig någon sida i konflikten utan porträtterar snarare tragiken i dess oändliga cykel av våld, hämnd och lidande. Israel framställs som en skalpell medan Palestina framställs som mer av en slägga, men hänsynslösheten och den blinda vreden finns i båda läger. 

 

Att skildra flera krackelerande lager av skådespeleri, lögner och fulspel lär inte vara någon dans på rosor, men både Pugh och Skarsgård navigerar sig igenom det på fantastiskt vis. Särskilt Pugh, som inte har missat en enda ton sedan det monumentala genombrottet i "Lady Macbeth", får en ohygglig utmaning att bita i och trollbinder i varenda scen. Hennes obevekliga naturbegåvning är som alltid en fröjd att få bevittna. I slutändan är det dock Michael Shannon som levererar vad jag tycker är seriens mest minnesvärda prestation. Hans luttrade spionmästare till karaktär är så bottenlöst fascinerande och allt från dialekt och kroppspråk till fatala blickar och oneliners sätter Shannon till perfektion. 

 

Fotografen Kim Woo-hyung bakom kameran har också gjort ett helt magnifikt jobb med det visuella och placerar serien bland årets lätt vackraste. Tillsammans med ett team av scenografer och kostymdesigners i absolut världsklass har Kim och Park byggt upp en 70-talsvärld som präglas av vågade färger (ett ljuvligt överflöd av starka blåa, starka röda, starka gula och starka gröna) och ett perfektionistiskt detaljfokus som stundtals gjorde mig knäsvag. Krutdoften och svetten i Libanons öken är lika verklig och tydlig som den blöta betongen i München och vikten av dess fruktansvärda historia. 

 

Under åtta avsnitt (eller sex, beroende på vilken version du ser) läggs berättelsen fram på lika tålmodigt som ekonomiskt vis. Spänningen är lågintensiv och tempot är försiktigt, men inte en enda bildruta eller replik känns överflödig eller ointressant. Avsnitten går behagligt jämna steg kvalitetsmässigt fram tills den fullkomliga knockout-finalen med ett förkrossande starkt emotionellt klimax som gör att serien nosar på högsta betyg. Rakt igenom en underbar serieupplevelse och ytterligare ett bevis på att Park Chan-wook är på toppen av sitt game.