Atomic Blonde 2017

Klassisk spionfilm möter 80-talsdisco möter "John Wick", lite så skulle man kunna sammanfatta "Atomic Blonde", en film vars få narrativa snedsteg övervinns av en känsla för stil och koreografi att dö för. Berättelsen kretsar kring den minst sagt kompetenta MI6-agenten Lorraine Broughton (Theron) som skickas till 1989 års Berlin för att utreda mordet på en kollega. Väl där inser hon snabbt att hon kommer få dyka rakt ner i en abyss präglad av våld, kalla kriget-paranoia och moralisk flexibilitet för att nå någon form av slutsatser, om hon kan överleva på vägen ner. 

 

Filmen är precis lika ljuvligt ödesmättad som den låter och utspelar sig ynka veckor innan muren föll, med andra ord; när natten var som mörkast innan gryningen. Varje scen förmedlar känslan av att världen står på gränsen mot den slutliga undergången, att atomvintern redan har börjat greppa tag om jorden eller att solen redan har börjat falna. I den världen är det människor som Lorraine som regerar, med iskall precision, professionalism och beslutsamhet. 

 

Machiavellis odödliga citat "it is double pleasure to deceive the deceiver" nämns ett antal gånger under speltiden och inkapslar på ett mycket lämpligt sätt den tematik som genomsyrar hela narrativet. Dubbelspelet, de komplexa intrigerna och den hårfina gränsen mellan lögn och sanning i filmer som "The Third Man" och "Notorious" är något som manusförfattaren Kurt Johnstad och regissören David Leitch älskar, vilket märks. Till och med kanske den mest utslitna av alla spion-MacGuffins, den så kallade NOC-listan – en värdefull förteckning över hemliga undercover-agenter – som vi har sett i allt från "Mission: Impossible" till "Skyfall", dyker upp.

 

Det är dock inte tal om ytterligare en "Tinker Tailor Soldier Spy" tonmässigt här, utan "Atomic Blonde" omfamnar sina rötter i serieromanens förhöjda värld och går full rock'n'roll med estetiken. Berlins gråa och nerklottrade betongexteriörer kolliderar med surrealistiskt neondränkta interörer som fotografen Jonathan Sela har fångat på bästa vis. Musiken är en jukebox fylld till bredden med 80-talsdängor av giganter som Queen, David Bowie och Depeche Mode som mixas ihop med bilderna med skön lekfullhet och självdistans.

 

Även actionkoreografin är en del av den mycket lyckade estetiken. Leitch fortsätter på "John Wick"-spåret och tar ytterligare några steg bort från samtidens överklippta shaky cam-action. I "Atomic Blonde" experimenterar han ännu mer med långa tagningar i helbild och det ger verkligen utdelning. Det är glasklart vad som händer, vem som spöar vem och vart de befinner sig i förhållande till varandra, vilket man inte kan säga om många moderna actionfilmer. Vissa sekvenser är helt ofattbart skickligt genomförda, exempelvis en biljakt som utspelar sig i en enda lång tagning. Dessutom känns våldet intimt och verkligt, varje slag känns, karaktärerna blir trötta, de haltar och de blöder.

 

Allt detta, den utsökta och vattentäta paketeringen, gör att man helt och hållet förlåter filmen för de få narrativa snedsteg som den gör. Skrapar man lite på ytan så har den nämligen en del brister. Trötta spionklyschor som den ovan nämnda NOC-listan och rökiga förhörsrum med envägsspeglar dyker upp lite här och där, varav vissa fungerar bättre än andra. Likt många andra spionfilmer är upplägget också onödigt invecklat och snårigt, vilket gör att pusselbitarna mellan all explosiv action ibland inte riktigt är så helgjutna som man hade önskat. 

 

Lyckligtvis befinner sig kameran en decimeter från Charlize Therons löjligt vackra ansikte i majoriteten av de scenerna och hon skådespelar som om det inte finns någon morgondag. Varje blick hon avfyrar, varje cigarettpuff och smutt ur whiskeyglaset är ren och skär perfektion. Utan minsta problem pendlar hon från superhjälte-badass – Bond, Bourne och Ethan Hunt kan gå hem och lägga sig – till sårbar och sprucken, ibland i en och samma scen. Hon är grym i både "Mad Max: Fury Road" och "The Fate of the Furious", men här gör hon tveklöst sin vassaste actionprestation hittills och oavsett genre; en av de bästa rollerna i karriären.

 

Även om det är Therons film rakt igenom och det mesta bleknar i jämförelse med hennes glöd så finns det några riktigt minnesvärda prestatationer bland birollerna. James McAvoy, John Goodman och vår egna Bill Skarsgård är alla starka i sina små men betydande inhopp. Starkast av sidospelarna är dock Sofia Boutella som porträtterar något så sällsynt som en rädd och osäker agent, ett vilset lamm i vargarnas näste. Dynamiken mellan hennes karaktär Delphine (magiskt namn) och Lorraine är härligt komplex och deras erotiskt laddade scener tillhör filmens finaste.   

  

Allt som allt är "Atomic Blonde" en film som med sin förförande visuella stil, oförlåtande action och fenomenala Charlize Theron enkelt når en skinande fyra i betyg. Den nästan två timmar långa speltiden försvinner i ett nafs och jag kan inte vänta på att få se en hypotetisk fortsättning på Lorraine Broughtons äventyr. Det här är inte bara skamlöst njutbar biounderhållning, det är ren och skär dynamit.