Young Wallander 2020-2022

Att titta på "Young Wallander" känns lite grann som att kliva in i ett avsnitt av "Twilight Zone". Inte minst för att Kurt Wallander har blivit sådär 30 år yngre och alla envisas med att snacka brittisk engelska - även när det gäller uttal av Maalmooe och Rousengaard och Walländeh. Det lägger ett märkligt, lätt distraherande dis över hela serien. Den utspelar sig i ett Sverige som vi känner till, men filmat genom en brittisk lins och med kulisser uppbyggda någonstans i Östeuropa.

För protokollet bör det nämnas att jag inte har sett serien med Kenneth Branagh, men däremot lite för många av de där filmerna med Krister Henriksson. Mina referenser är därför mest "blek svensk deckare", och där har iallafall "Young Wallander" en fördel. Grått är det verkligen inte - fotot är snyggt. Kurt är snygg. Malmö är snyggt, även när det är skitigt. Betongförorten är upplyst med neonljus för att skapa vibrerande bilder, ett färgstarkt tv-filter läggs över den dystra verkligheten.

Och nu är det Adam Pålssons tur att ta över Henning Mankells romanhjälte. Han spelar Kurt i 20-årsåldern - yngre, mer oerfaren, men också oförstörd och ambitiös. En godhjärtad snut som hellre skulle prata alla tillrätta med sin mjuka röst än ta i med hårdhandskarna. Naiv kanske, eller så tror han bara gott om alla tills motsatsen bevisats. Hur som helst ett sällsynt exemplar i det kalla och cyniska Sverige som "Young Wallander" målar upp.

I denna nytolkning bor Wallander i Rosengård, med en unik inblick in i Malmös undre värld. Han peppar grannpojken som är duktig på fotboll, och håller låg profil bland kvarterets ungdomsgäng. Inget vet om hans yrke, men det ska förändras en drastisk natt. En svensk tonårskille sprängs i småbitar alldeles utanför hans hem. Ett ytterst brutalt mord som skakar om hela landet, men också lägger grunden till vem Wallander ska bli i framtiden.

Serien utspelas i nutid och strävar på alla vis efter att vara högaktuell. Handlingen rör sig mellan hippa nattklubbar och härbärgen för papperslösa flyktingar för att blottlägga klyftorna i vår värld. Man vill säga något om politik, patriotism och polisväsendet som ibland tvingas ta omoraliska val. Universella ämnen och äkta samhällsproblem som hela världens Netflix-publik ska kunna känna igen sig i - även om specifikt svenska löpsedlar och rubriker har varit den stora inspirationen. Den ökande främlingsfientligheten ska ha varit anledningen till att Mankell skapade denna rollfigur redan för 30 år sen. Manusförfattarna har gjort sin läxa.

Men britterna som nu gör om Wallander i en sexig och modern tolkning verkar på köpet ha fått med sig "lagom-sjukan" från Sverige. Lagom-sjukan är alltså det som drabbar många svenska produktioner och gör att de inte riktigt vågar sticka ut. Så även här: det blir aldrig spännande, dramatiskt eller känslosamt. Snarare frustrerande tradigt när Wallander och kollegorna lite halvhjärtat nystar i fallet. Serien tar inte vara på all potential. Brinnande aktuella ämnen, de psykologiska påfrestningar som drabbar Kurt under hans första stora kriminalfall - allt slarvas bort på vägen.

För en internationell publik finns det kanske fortfarande något glamoröst med Nordic Noir. Frågan är om det känns lika exotiskt för svensk publik som sett 23 Wallander-filmer innan?

Jag tror visserligen att "Young Wallander" kommer hitta sina tittare, främst tack vare Adam Pålssons väldefinierade karaktär som är tuffa tv-snutars raka motsats. Det är i slutändan Pålsson som gör denna resa värd att följa, även när man inser att den inte leder dit man trodde.