Gåsmamman 2015-

I svenska deckare stavas inte huvudpersonerna längre Wallander eller Beck. Nu är det istället dags för lite annorlunda angreppsvinklar, med inte sällan starka kvinnor i fokus. Och en sådan följetång är just ”Gåsmamman”. 

Huvudperson heter Sonja Ek. Hennes make blir skjuten framför ögonen på deras yngste son och efter det förändras inte helt oväntat livet för dem alla drastiskt.

 

På grund av omständigheter hon inte själv styr över tvingas Sonja ta flera svåra beslut som leder både henne och familjen längre bort från ett rättrådigt liv, men också in i ren livsfara. Med far och bror redan djupt insyltade i organiserad kriminalitet vet hon snart inte vem hon kan lita på. Om någon.

I två säsonger har vi nu fått följa Sonja och hennes kamp om en någorlunda vanlig vardag för sig själv och sina barn. Och det har minst sagt varit just kämpigt. Men Sonja är tuff, modig och väldigt skärpt, varför hon också lyckas hålla dem alla vid liv, även om de ständigt befinner sig på flykt. Dramaturgin i ”Gåsmamman” bygger väldigt mycket på Sonjas reaktioner och agerande på vad familjen utsätts för. Hur ska hon lösa situationen? Och vad kommer den lösningen kosta dem? Detta berättargrepp funkar för att Sonja är en tacksam och orädd karaktär att bygga det andra på och kring och det är en kärna som räcker långt.

 

Alexandra Rapaport är verkligen lysande i huvudrollen och ger ett starkt men samtidigt väldigt sårbart intryck, perfekt balanserat så att man både tycker om henne, håller på henne, men även känner igen sig i henne. Även flera andra skådisar gör fantastiskt väl ifrån sig och jag vill bland annat ta hatten av för Tommy Körberg som gangsterbossen Andres Nordin, Anja Lundqvist som Sonjas väninna Kattis och Christian Svensson som den charmigt illvillige Barry. Vissa andra karaktärer kan ibland upplevas lite överspelade, men på ett ändå relativt tillåtande sätt. Jag tycker dock att man borde utvecklat kanske framförallt de nämnda individerna, gett dem lite mer att göra, tycka och känna. De finns där, tar plats men får inte riktigt samma omsorg i manuset som Sonja.

 

Andra säsongen känns från början mer välgjord, psykologiskt mörkare och vi bjuds på laddad action varvat med gripande förluster. Samtidigt känns det som att det efter ett tag nästan händer för mycket och framförallt mot slutet spårar det lite ur regissörens händer, varför det blir svårt för mig att hålla intresset i fokus. De sista två avsnitten är sjukt intensiva, men tyvärr både på gott och på ont. Äntligen händer det något på håll som jag ett tag önskat skulle få lite fart, fast samtidigt känns det också alldeles för enkelt, det som sker. Lite löpande band feeling sådär. Vi presenteras ett hinder och får en lösning, innan nästa hinder dyker upp. Här skulle jag faktiskt ha önskat lite längre avsnitt, alternativt några fler, för att ge vissa sidospår och sekvenser en chans att mogna i lugn och ro.

 

Ändå måste jag, min emellanåt lätt groende tveksamhet till trots, slå fast att ”Gåsmamman” är en väldigt välgjord och otroligt spännande svensk serie som på ett ytterst välkommet sätt låter en kvinna styra skutan. Och som hon gör det! Sonja Ek är verkligen den moderna supermamman och vardagshjältinnan vi alla behöver se fler av och i Rapaports övertygande gestaltning är hon exakt så som vi alla egentligen vill vara. Hon både ger och tar stryk med samma engagemang och det är inget mindre än en fröjd att se.