After Life 2019-2022

De flesta känner väl till Ricky Gervais udda humor från ”The Office” och ”Extras”, men i ”After Life” blandas skämten med sorg och självmordstankar då det handlar om traumat av att ha överlevt sin livspartner, och hur man gör för att gå vidare.

Tony (Gervais) sörjer sin fru Lisa (Kerry Godliman), som nyligen gått bort i cancer. Serien börjar med ett inspelat meddelande från henne till sin man, där hon säger farväl och försöker muntra upp honom, samt ger praktiska råd som att avslöja sina pinkoder och liknande. Men Tony vill helst dö han med, det är bara det att han inte riktigt klarar att ta livet av sig. Och så har han en hund som behöver mat.

Tony anammar attityden att han inte behöver bry sig om andras känslor längre. Han går runt som en hård, bitter och elak version av sitt tidigare jag, och tar varje tillfälle i akt att spy ut giftigheter till människorna omkring sig. Skulle han nu råka gå för långt och hamna i knipa gör det ingenting eftersom han bara vill dö ändå. Han har en väg ut helt enkelt för att slippa stå till svars för sina handlingar. Han kallar det sin ”super power”.

Personerna runt honom som får ta emot elakheterna är medarbetarna på lokaltidningen med svågern/chefen Matt (Tom Bisden) i täten, sjuksköterskan (Ashley Jensen) som vårdar hans demeta pappa (David Bradley), postmannen (Joe Wilkinson) som läser hans brev, samt främlingar i största allmänhet han stöter på när han promenerar runt i sin lilla stad.

Jag såg de två första avsnitten på en Netflix-visning med en publik som bestod av mestadels britter. Deras tjoande och hejande lyfte så klart upplevelsen, men även när jag såg klart de övriga avsnitten hemma själv vid datorn satt jag faktiskt och skrattade högt flera gånger.

Exempel på roliga scener är när tidningsteamet ska rapportera lokala nyheter. De blir kallade hem till folk för att se en pojke spela flöjt genom näsan, eller en man med en vattenläcka som lämnat en fläck på väggen som ser ut som Kenneth Branagh. Tonys vägar korsas även med en prostituerad (Roisin Conaty), som han tar med hem efter att hon lovat att hon gör ”allt”. I scenen som följer sitter han bekvämt tillbakalutad medan hon sliter med att göra rent hans kök.

Men här smyger sig även in en del samhällskritik, som när de besöker en äldre man som fått inte två, inte tre, men hela fem identiska födelsedagskort. Mannen hoppas att en tidningsartikel skulle kunna muntra upp frun, som blivit rånad och attackerad av unga killar på moped med en hammare. När Tony undrar om de fick fast dem säger mannen att polisen inte kunde jaga dem om hjälmarna var av, eftersom rånarna då skulle kunna skada sig och stämma dem.

”After Life” känns mognare är de tidigare serierna och visst lyckas Gervais med konststycket att bibehålla en bisarr balans mellan skratt och tårar, men ändå tycker jag nog inte riktigt att den nya serien når upp till föregångarnas nivåer. Produktionen känns ”enkel” och berättelsen har få struktuella överraskningar. Psykologen (Paul Kaye) drar på för mycket för min smak, och jag vet inte riktigt om jag köper det envetna konceptet om den godhjärtade prostituerade som lyssnar på Tonys problem och städar hela hans hus (gratis) bara för att sedan lika obemärkt försvinna ut ur hans liv eftersom inga eventuella dejter kommer vilja ha honom om han associeras med henne.

Serien är faktiskt lite av en moralkaka, där bitarna faller på plats rätt så förutsägbart och med en för Gervais okarakteristisk sockerströsslad slutkläm. Men det där med humor, det kan han, så tre poäng av fem tycker jag nog serien är värd ändå!