The Pope's Exorcist 2023

2011 spelade högt aktade Oscarsvinnaren Anthony Hopkins självaste Odin i första ”Thor”-filmen för att senare medverka i Mikael Håfströms exorcism-skräckis ”Ritualen”. Häromåret spelade en annan Oscarsvinnare, Russell Crowe, självaste Zeus i ”Thor: Love and Thunder” för att nu dyka upp som titelkaraktären i den här exorcism-rullen. Trend? Tillfällighet? Eller är filmen så stel att tankar som dessa dyker upp i huvudet...?

 

Crowe spelar den verkliga, framlidna - och italienska - Gabriele Amorth, som var påvens personligen utvalda exorcist. Att Crowe spelar italiensk är lika logiskt som att han spelade grekiska guden Zeus. Men åtminstone pratar han imponerande och oväntat mycket faktisk italienska, även om man ofta omotiverat skiftar till engelska. Accenten är knappast felfri men ljusår från så illa som flera av syndarna i ”House of Gucci”...

 

Amorth kontaktas hursomhelst av en amerikansk familj som flyttar in i dammigt gammalt kloster i Spanien. Den unga sonen (debutanten Peter DeSouza-Feighoney) är traumatiserad och stum efter pappans död ett år tidigare. Gissa vem som snart blir besatt av en demon? Amorth går kaxigt in med antagandet att det hela är psykologiskt men inser snart att han har med något riktigt djävulskt att göra.

 

Filmen bygger på två av Amorths egna böcker men för att vara baserad på påstått verkliga händelser så är den förvånansvärt konventionell och välbekant. Även för den som inte sett den rad exorcism-rullar som William Friedkins klassiker från 1973 ynglat sig så luktar det déjà vu lång väg. Det är svordomar, snurrande huvuden och spyor men även ögonblick som liknar ”Evil Dead”, ”The Conjuring” och ”Insidious”-filmerna.

 

Stackars unga DeSouza-Feighoney fräser, flinar och mimar till vuxen demonröst på ett sätt vi sett otaliga gånger. Crowe försöker klämma in lite malplacerad humor för att undvika en närmare jämförelse med Max von Sydows ikoniska exorcist. Men varken rollen eller filmen är något vi kommer minnas som skådespelarens större prestationer. Det är fint att se italienska veteranen Franco Nero som påven medan Alex Essoe (”Doctor Sleep”) och Laurel Marsden (”Ms. Marvel”) som mamman respektive dottern i familjen har inte mycket att göra förutom att skrika och se rädda ut.

 

Filmens främsta problem är att den aldrig blir särskilt skrämmande. Regissören Julius Avery har hittills inte levererat något av större värde och detta är inget undantag. Han verkar helt tafatt när det kommer till att introducera skräckmoment eller bygga upp spänning. Filmen verkar dessutom vara klippt med motorsåg och det ser ut som om man abrupt klippt bort vissa scener. Att man försiktigt petar på Vatikanens mörkläggande av övergrepp på barn och andra grova synder för att sedan lägga skulden på Djävulen själv är inte bara djupt problematiskt utan även rent pinsamt.

 

Man lyckas vrida upp intensiteten något i en vild men rörig final vars stora twist blir mer en jaha-upplevelse än något som framkallar kalla kårar. Det hela är relativt polerat och välgjort men när man i slutet på allvar verkar föreslå en franchise av Amorths kommande äventyr så är det svårt att ta det på allvar. Med kommande ”Exorcisten”, ”Evil Dead”, ”Conjuring” och ”Insidous”-filmer känns det knappast nödvändigt. Kanske lägg energin på en film där Crowes talang kommer till nytta på riktigt istället.